Det var en mycket speciell kongress, Livs 20:e kongress som hölls den 1-5 juni i Linköping. Det var den första som hölls efter organisationsförändringen och viss nervositet fanns i luften om det skulle bli så bra som det var tänkt. Det blev det inte, det blev faktiskt bättre!
Varje klubb hade haft rätt att skicka minst ett ombud till kongressen. Det innebar att det var betydligt fler ombud i förhållande till medlemmar jämfört med tidigare, även jämfört med hur respresentationen ser ut i andra förbund. Bra ur en demokratisk aspekt samtidigt var det många ombud, hela 86 procent, som aldrig tidigare varit på en kongress.
Jag var rädd för att det skulle innebära kaos och oreda, men så blev det inte alls. Det var slående vilken disciplin ombuden visade och vilka bra och spännande debatter det blev. Som representant för media tackar jag för det.

Organisationens demokratiska struktur höll måttet, inget snack om saken. Behandlingen av de 161 motionerna tog sin tid. Vid flera tillfällen var det långa talarlistor, inte alltid vid frågor där jag väntat mig en lång debatt.
Förbundsstyrelsen fick också finna sig i att kongressen inte alltid gick på dess linje. Det var också något som stärkte känslan av att demokratin fungerar och att det finns en speciell arbetarkultur att värna om och utveckla. Jag tror också att det är så den här kongressen kommer att bli ihågkommen.
Alla beslut som fattas på en kongress är viktiga, de lägger grund för färdriktningen de kommande fyra åren. Allra viktigast på den här kongressen var beslutet att satsa stort på organisering och allas lika värde, och det ur flera aspekter.
Det jag sent kommer glömma är Alex Bengtssons tal till kongressen. Han jobbar till vardags på Expo, en antirasistisk stiftelse som startades av ett antal journalister och aktivister 1995, ett år då en nazistisk mordvåg svepte över Sverige.

Det Alex Bengtsson talade om var hur vi kan skapa ett samhälle där vi kan leva tillsammans på lika villkor. Han betonade vikten av att hitta minsta gemensamma nämnare i vardagen, det som förenar och inte skiljer människor åt. Det är just det som antirasism handlar om, enligt honom, att förena människor på en plats i en gemensam kamp för gemensamma intressen.
Fackligt arbete är här av stor betydelse. En förutsättning för att bekämpa rasism är just organisering och folkbildning med utgångspunkt i arbetet. Att fler som organiserar sig, stärker inte bara facket som organisation, det gör det också möjligt att på ett kraftfullt sätt argumentera mot de främlingsfientliga och samtidigt stå upp för alla människors lika värde och rätt. Som Alex Bengtsson konstaterade: ”ett samhälle där människor slutar att organisera sig för sina intressen, det är ett samhälle där rasismen tar fart och tar snurr.”