Sommarsemestern är slut för det här året och jag tänker tillbaka på halvåret som varit.
Vi har haft en avtalsrörelse med många dagar uppe i Stockholm. Ja, nästan hela påsken blev det faktiskt, men vad gör det när vi fick till ett avtal som jag tycker var bra. Visst skulle man ha mycket mer men kan inte få allt på en gång. Man måste se att de små vinsterna också är vinster, och dom kan bli stora i det långa loppet.
Sen kom sommaren och semestern. Det har ju varit lite dåligt med sol de senaste åren, i alla fall när jag har haft semester. I år har jag haft en kanonsommar med sol, bad och livsmedel. Ligger man på stranden så ser man folk som äter glass, dricker dricka eller kanske äter en sallad. Framåt kvällen kanske det blir en öl till köttet man grillar. Allt det här tillhör livsmedelsindustrin och då kom tankarna tillbaka till att vi har haft en kongress, och med den alla förberedelser. Det var motionsskrivningar, utbildningar och pluggande av allt material. Man måste ju komma förberedd på en kongressutbildning och en kongress så man vet vad man ska prata om i talarstolen.

När jag då började tänka på livsmedel så slog det mig att man måste ju ha livsmedel oavsett om man är liten eller stor, gammal eller ung. Tänk om det hade blivit så att vi livsare skulle gå upp i ett annat större förbund. Skulle vi ha samma känsla och samhörighet tillsammans med till exempel en metallindustriarbetare? Det är ju skillnad mellan en som tillverkar till exempel bilar och en som jag, som tillverkar glass. Det finns andra förbund som är mera lika oss men jag är rädd att vi inte skulle få det lika bra som vi har det idag. Även om vi är ett ”litet” förbund så tycker jag att vi är stora.
Ja, stora med tanke på alla de livsmedel som vi måste ha för att överleva.
Ja, stora med tanke på all den fackliga verksamhet som vi bedriver och det skydd vi har.
Jag tycker inte att man ska stirra sig blind på antalet medlemmar hela tiden utan jag tycker att vi ska titta på vad vi och våra livsvänner får. Arbetslösa som arbetskamrater. Där har vi storheten med att vi tillhör Livs.

Visst, jag har inte tillhört så många andra förbund och det är ju så att man vet vad man har men inte vad man får. Ibland måste man våga att ta steget ut i det okända men man får absolut inte glömma det man har i ryggsäcken just när man ska ta steget. Mina tankar går återigen tillbaka till kongressen och när jag stod i talarstolen och talade för att vara kvar i Livs som ett eget förbund.
Jag sa det då och jag säger det igen: Jag är stolt över att vara livsare och livsare vill jag fortsätta att vara.
Terese Larsson