Bild:

”Om jag skulle vara enbart musiker skulle jag behöva vara borta från min familj varenda helg och offra mycket annat, det vill jag inte göra.”

Ronnie Hagstedt, 40, arbetar som fastighetsskötare på Swedish Matchs snusfabrik i Göteborg. I dagarna släpper hans band The Lab Wizard en ny låt, Our Love, och Ronnie hoppas förstås att den ska ta sig in och högt upp på DanceTop40-listan.

Det är Ronnie som skriver texter och sjunger i housebandet The Lab Wizard och musiken står huvudsakligen hans bandkollega Patrik Remann för. Ronnie bor på västkusten och Patrik på andra sidan Sverige, utanför Linköping i Östergötland, så de jobbar sällan tillsammans när låtarna skapas.
– Jag har en studio hemma där jag lägger på all sång och sedan remixas låtarna i version efter version. Allt förändras väldigt fort inom dansmusiken, försvinner och kommer tillbaka. Det gäller att ligga rätt när en ny låt ska lanseras, berättar Ronnie.
– Vi gör 15-20 låtar per år men det kan ta flera år innan vi släpper en låt eftersom vi vill vänta tills vi tror att det är rätt läge att släppa just den låten.
Han berättar att låtarna alltid skapas och släpps en och en, de skrivs aldrig för album. Flera av The Lab Wizards låtar, till exempel Dance for Money och Reach Out, har slagit sig in på DanceTop40 som den här musik-genrens topplista heter.
– Som bäst har vi legat sexa. Jättekul så klart.

Men nu är det alltså nya låten Our Love som gäller. Den släpps ungefär samtidigt som det här numret av Mål & Medel dimper ner i brevlådorna.
Ronnie berättar att intresset för musik väcktes på allvar i 13 års-åldern när några kompisar skulle starta ett band i form av en studiecirkel och han drogs med för att de skulle vara tillräckligt många. Sedan dess har det blivit många uppträdanden som coverband på krogar och fester av olika slag. Ett år var han musiker/underhållare på Sunwing Playa del Inglés på Gran Canaria. Han har uppträtt på Göteborgsfestivalen och i somras var han med som solist i den stora öppningen av fotbollsfesten Gothia Cup.
– Det var en känsla, 60 000 personer på läktarna och TV-sänt. Jag uppträdde i ett nummer för huvudsponsorn SKF och när de tävlande från Sverige och från USA marscherade in på arenan, berättar Ronnie.
I höst väntar vardagen som fastighetsskötare på snusfabriken där han också är skyddsombud och nyvald ledamot av Livs klubbstyrelse. Nästa utmaning är att gå en facklig förhandlingsutbildning. Och så, förstås, hårt arbete i musikstudion hemma i Alingsås, där han bor med sin familj.

• Har du någon gång tänkt på att försöka försörja dig som musiker på heltid?
– Javisst, men jag tycker det är bättre och tryggare så här när man har familj. Om jag skulle vara enbart musiker skulle jag behöva vara borta från min familj varenda helg och offra mycket annat, det vill jag inte göra. Det är bättre som det är nu. Att köra lite dubbelt och få inkomsterna från musiken som en guldkant i tillvaron.

Ronnie började som truckförare på snusfabriken i Göteborg förra seklet. 1999 närmare bestämt. Tre år senare fick han chansen att bli fastighetsskötare och det är han fortfarande.
– Jag har varit skyddsombud i några år. Det är ett intressant uppdrag, men det är inte bara det, jag tycker att – kan man så bör man! Man märker att det blir ett tuffare klimat överallt i samhället och så är det även här på Swedish Match.
Efter några år som skyddsombud har han nu alltså även blivit vald till klubbstyrelsen och med tiden har det blivit en del fackliga utbildningar.
– Arbetet som skyddsombud gör att man vill få hela bilden. Vi har en ganska stark klubb här på snusfabriken, men om man inte jobbar på hela tiden så tappar man snabbt. Det märks inte minst på skyddsfrågorna där det ju kan vara ett mörker på vissa ställen, säger Ronnie.

Han berättar stolt att tre Livsmedlemmar från snusfabriken är regionala skyddsombud, RSO, med uppgift att åka ut till andra arbetsplatser i regionen och stötta skyddsarbetet på företag där man inte kommit lika långt.
– Så småningom, när man lärt sig lite mer, skulle jag gärna vilja bli regionalt skyddsombud. Det är en jätteviktig uppgift att stötta arbetsplatser där man inte kommit lika långt eller behöver hjälp i det fackliga arbetet.