– Ja visst gör det ont när minnen bleknar, säger Lusen en morgon och snyter sig ljudligt i en röd pappersnäsduk.
Han har fått tag på ett gammalt slitet exemplar av Sven Lindqvists bok ”Gräv där du står: hur man utforskar ett jobb”, och nu dunkar ett tåg av rostiga minnen genom hans medvetande.
– Varför skulle annars facket tveka? frågar det lilla skadedjuret med stora tårar i ögonen och han har väl inte helt fel, men det är ju ändå just detta som vi inte vill att någon ska tänka, det är ett icke-ord. Det är verkligen njet. Inte löntagarfonderna en gång till. Så dumma får vi inte vara.
– Varför ska all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? fortsätter det otäcka djuret, och han verkar verkligen inte kunna ta till sig historiska realiteter.

Det är absolut inte ”Spirit of 78” som gäller. Var det verkligen 75 000 direktörer som samlades i Humlegården för att därefter gå till kanslihuset i Gamla Stan? Direktörerna hade kommit i abonnerade järnvägsvagnar, bussar och charterplan från hela landet, en gigantisk transport arrangerad av näringslivets organisationer.
– Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger? mumlar Lusen.

Orden var ekonomisk demokrati. Smaka på det. Inte löntagarfonder utan ekonomisk demokrati. Sven Lindqvist formulerade det i baksidestexten 1978, då boken kom ut. När det var dags för den femte tryckningen, 1984, hade det bildats en grävarrörelse med 10 000 studiecirklar och åtminstone 50 000 deltagare som fördjupade sig i industriarbetets historia.

Sven Lindqvist skrev så här: ”Sextio år efter erövringen av den politiska demokratin står svensk arbetarrörelse nu beredd att erövra den ekonomiska demokratin. Det kräver en ny bild av företaget, en bild som sätter arbetet och arbetarna i centrum. Utgångspunkten är din egen erfarenhet – den här boken visar vad du kan göra av den. Gräv där du står!”
– Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger, viskar den lille Lusen.
Och kanske har han rätt. Det förbjudna tänkandet kan visa vägen, om det hämtar ödmjukhet av en sådan poet som Karin Boye som gick ut i skogen en vårvinterdag 1941.