”Tillbaka på mammas gata lyckas Kjell Johansson förvandla Kransen till något allmängiltigt och universiellt. Det klarar bara stora berättare…”

”En man ska göra tre saker i sitt liv, vet du. Gifta sig, skaffa barn och bygga ett hus.” Orden är författaren Kjell Johanssons. I år har han tagit emot Selma Lagerlöfs litteraturpris och på frågan vad han ska göra med prissumman säger han att det ska bli grundplåten till ett hus han vill bygga på landet utanför Eskilstuna. Jag har hört en annan variant på tre saker man ska göra i sitt liv: skaffa barn, plantera ett träd och skriva en roman. Om Johansson planterat träd vet jag inte, men romaner har det blivit genom åren, inte minst triologin Om de utsatta, som blev klar 2006 med Rummet under golvet, tidigare delar Huset vid Flon och Sjön utan namn.

Nu i höst kom hans nya bok, Mammas gata – berättelser från förorten. Har jag räknat rätt är det Johanssons sextonde och ser man till alla titlarna så förstår man att han varit med länge i diskussionerna till att få det prestigefyllda – inte minst bland författare – Selma Lagerlöf-priset. Kopplingar till Värmland finns förstås i hans berättande, Kjell Johansson har en sagoådra som svänger rejält i hans mindre realistiska och komiska skälmromaner där allt kan hända. Jag vill minnas att han i en av dessa rövarhistorier illegalt försökte flytta Selmas Mårbacka till Skansen, ett vanskligt företag som dessvärre misslyckades.

Mammas gata är kanske hans mest öppna och självbiografiska bok, trots att han inte säger så mycket om sig själv. Det är uppväxtens Midsommarkransen som kläs i berättelser och anekdoter.
I början av karriären hette den rätt och slätt Förstan, först med ”Huset vid Flon” angav han Förstan som Midsommarkransen, eller Kransen som han själv säger. Då var det hans och systerns uppväxt det handlade om, hur en fattig familj stöts ut ur den sociala gemenskapen.

Nu har han gått varvet runt och skriver en dokumentär saga om en förort med dåligt rykte. Kransen har blivit huvudfigur, dess brokiga hundraåriga historia, fast det mesta utspelas på 40-talet. Det vimlar av färgstarka figurer och märkliga historier. Det muntliga berättandet, eller att vara slängd i käften, stod högt i kurs i Kransen. Johansson frilägger ett tvärsnitt av arbetarklassen och dess hierarkier: skötsamma, säsongsarbetare, arbetslösa, ölgubbar, tjuvar och horor – alla bevärdigas de med målande namn och historia. Livet tycks outgrundligt både i stort och smått.
Någon vän av realism som kalkerar verkligheten har han aldrig varit, han blandar gärna fantasi med det faktiska utan att redogöra för vad som är uppdiktat. Det ingår i hans konstuppfattning: du ska berätta om det som är, men också om vad som kan hända, till och med borde hända. En god historia är som en magisk dörr som öppnas mot nya möjligheter, när verklighetens dörrar slagit igen. Och en roman utan hemligheter och gåtfullheter är ingen bra roman.

Tillbaka på mammas gata lyckas Kjell Johansson förvandla sitt Kransen till något allmänmänskligt och universellt. Det klarar bara stora berättare som har en uppsjö med stoff att gräva ur. Hans poetiska omsorg att hitta den rätta formuleringen, alltid enkel och klar, med en underfundig humor, ger mig ibland lite gåshud. Så bra och roligt är det.