Den ljumma luften rörde sig stilla ut och in genom det öppna fönstret. Den sena majnatten var ovanligt varm för årstiden och han var tacksam för att han sedan länge inte behövde bry sig om sådant som temperaturväxlingar. Han lyfte blicken från golvet och andades in när han såg hur vit hon var. Slangarna som gick in och ut ur armarna och magen på henne var fyllda med genomskinligt dropp. Apparaterna gav ifrån sig taktfasta ljud och pipanden.

Hon var så vit, nästan genomskinlig. Han suckade och undrade vad han höll på med. Hon skulle aldrig överleva i det där skicket. Aldrig. Hon hade skrikigt till när Fröken T hade närmat sig och hon hade slagit tillbaka när Anna-Teresa hade dragit henne genom rummen. Sen när det nästan var över hade han ångrat sig. Fått panik, skämts och slutligen ringt ambulansen. Han undrade plötsligt varför. Om hon nu trots allt vaknade så skulle han ändå bli tvungen att…

Tankarna avbröts av att en blond sköterska kom in och bytte droppåse. Hon log stilla mot honom och försvann på tysta fötter. Det var samma blonda sköterska som hade mött dem vid intaget. Hon trodde att en olycklig bilolycka hade kommit i vägen för deras smekmånad.

Smekmånad. Ja, vad skulle han annars säga. Han tog hennes kalla hand i sin svala och kände hur blodet strömmade i hennes vener. Doften av hennes blod gjorde honom inte berörd längre. Han föredrog att hållas åtskild från det just nu. Blod gör alla galna tänkte han. Riktigt galna. Speciellt henne.

Hon hade kommit från affären och han hade sett henne strosa hemåt på gatan med ipoden i öronen precis som hon brukade. Hennes mörka hår hade som vanligt blåst i ansiktet på henne men det verkade inte bekomma henne nämnvärt. Han hade velat smeka undan håret ur ögonen och titta henne djupt i ögonen. Tala om för henne att hon var trygg, att inget kunde skada henne. Att hon var bevakad. Men han hann inte. Hon hade kommit till trapphuset och låst upp med portkoden och sen hade hon varit borta. Ett sms hade plingat till precis när han skulle lämna sin dagliga övervakningsrunda och köra hem.
”Ska vi leka?”– Fröken T.

Hjärtat hade sjunkit ner i magen och kaos hade utbrutit igen. Pulsen hade dunkat i tinningarna när han insåg något som någon annan redan hade sett till. Någon annan hade sett honom vaka och ingripit innan han hade hunnit stoppa det. På ett par minuter hade kvinnan som han på något sätt kommit att älska och beskydda i all tysthet gått från trygg som ett lamm till en levande måltavla. Han tryckte bort meddelandet och reste sig ifrån gatstenen där han satt. Han kunde lika gärna gå in och försöka avstyra det här. Han visste på något sätt att när Fröken T väl hittat det hon ville ha kunde ingenting stoppa henne men likväl visste han att han måste försöka.

Blodet mötte honom redan i hallen och ett gurglande och hårda slag som möter ett lika hårt parkettgolv ljöd genom lägenheten. Det var redan försent när han kom in.

Hon såg på honom genom sänkta ögonlock.

”Förlåt. Jag vet att du gillade henne. Kanske mer än de andra. Men jag tänkte inte göra henne illa. Jag tänkte bara titta lite men… Det bara blev så. Hon luktar så gott.”

Han suckade och såg sig omkring. Hon satt på golvet med den mörkhåriga kvinnans huvud i sitt knä och grät. Stora tårar av något som bäst kunde liknas vid någon form av sorg rullade nerför hennes ansikte. På något sätt var de alla tre offer. Blondinen med blodet över halva sig var offer för sin egen impulsivitet, han var offer för medmänsklighet som av någon märklig anledning vägrade överge honom och kvinnan som andades rossliga andetag med trasiga lungor var ett offer för omständigheterna. Totalt oskyldig och bara en åskådare till livets grymhet.

Han suckade och svalde klumpen i halsen, viftade bort blondinen som med snabba fötter försvann ut genom dörren. Han började städa upp. Gardinerna var nedrivna, golvet var blodigt. På ett par effektiva minuter såg nästan allt ut som vanligt igen. Den mörkhåriga andades fortfarande dock. Det var inte som vanligt.

Samvetet gnagde och gnagde tills han inte stod ut längre. Allt han stod för skrek till honom att dra, bara ta ditt pick och pack och stick skrek det men hans samvete revolterade, slog bakut…

Innan han visste ordet av höll han telefonen i handen och inom loppet av ett par sekunder förstod han vad han hade gjort. De var på väg. När han försiktigt tog henne i sina armar och bar ner henne för trapporna hade hans historia om olyckan redan kommit till honom. Hur de som nygifta nu bara skulle åka iväg, de väntade bara på en taxi och så kom det ett fyllo och körde på dem. Missade honom men körde över henne. På trottoaren. Han suckade, så måste det bli.

Och nu satt han här. Den här kvällen hade verkligen inte blivit som han hade förväntat sig. Han hade följt efter henne i flera månader nu och väntat på att hon någon gång skulle bryta sina rutiner. Men just den här skönheten verkade ha strikta manualer för hur hon levde sitt liv. Tur var väl det. Han smekte hennes kind och följde med blicken hur droppet sakta fyllde slangarna genom det konstanta droppandet. Hur skulle det här gå? Hur skulle han någonsin kunna reda ut det här utan att göra henne ännu mer illa? Fast egentligen skulle han göra henne en tjänst. Han såg med tårfylld blick hur de grova stygnen i underarmen höll ihop hennes hud och hur bandaget som täckte större delar av hennes bål och ben höll ihop allt söndertrasat där under. Skulle du vilja vakna till det här? Skulle inte du vara som den barmhärtige samariten om du avslutade det här åt henne? Hon kommer att vakna som en grönsak och aldrig kunna gå igen förmodligen. Vore det inte snarare en tjänst? Om du bara hade avvikit från ditt mönster en enda gång tänkte han tyst. Då hade vi inte varit i den här situationen. Du hade varit död och jag hade inte behövt sitta här i mörkret och försöka övertyga mig själv om att du ska få leva ett helt liv med skador.

Om hon hade avvikit från sina rutiner hade han kunnat ta henne mycket tidigare. Jakten var ett sätt att hålla igång honom när allt annat blev tråkigt. Oftast genom att följa efter dem hem. Köpa blommor till dem, ibland bjöd han till och med på middag innan. Pratade med dem tills de släppte in honom. De log alltid och såg så förvånade ut när de öppnade dörren. De charmades av hans sätt, hans ton och av hans ögon förstås. Han ville gärna tro att det mestadels var hans charmiga sätt som fick dörrarna att praktiskt taget flyga upp på vid gavel – en helt okänd människa till dem mitt i natten. Ja, i alla fall…

När de var charmade och lugna åt han. Och dödade. Efteråt la han dem i sängen och städade snyggt upp efter sig. De vita liljorna satte han i en vas vid sängen. Så de skulle ha sällskap av något liksom. Men så kom fröken T. Sabotören. Hon var den enda kvinna i hans långa liv som aldrig skulle få för sig att be om ursäkt för det hon gjorde. De var samma. Hon tillhörde honom och på samma sätt som de var olika var de också likadana. Skapade en torsdag, av samma kvinna, av samma släkt. Släkten är värst tänkte han för sig själv när han granskade flickan med de fina ansiktsdragen. De påminde alla om henne. Mamman de aldrig träffat. Mörkt hår, liten näsa, långa, smala ben och skarp haka. Ensamma överlevare ute i den riktiga världen. Starka och envisa kvinnor. Och på samma sätt som han älskade det, lika mycket hatade hans syster det. Det var därför…

Att en kvinna kunde rymma så mycket hat…

Han reste sig och öppnade försiktigt fönstret, med en sista blick på den bleka flickan med alla sina slangar och bandage i sjuksängen släppte han taget om kanten till fönsterbrädan och kasade ner för väggen. Tre våningar ner till gatan och han var nere på marken innan någon hann ana att han ens lämnat rummet. Han hörde henne redan.

”Men jag trodde att du älskade henne mer än mig, jag trodde att du skulle överge mig. Jag visste inte. Förlåt.” Stora ord ifrån en som aldrig vetat vad riktig ånger var.

Och han skulle förlåta henne. Han var trots allt hennes bror och han älskade henne mer än allt annat i livet. Det mest irriterande var nog att nu var han tvungen att börja om.

Igen…