Bild:

Det är få kvinnor som kan titulera sig mjölnare. Kerstin Eriksson är en av dem. Hon sadlade om sent i livet och jobbar nu på Warbro kvarn där hon ser till att det hamnar rent mjöl i påsarna.
Det var våren 2012 som verksamheten flyttade från den gamla anrika kvarnen, ett rosa stenhus daterat 1783, till en nybyggd kvarn en halv mil bort vid Linds gård utanför Katrineholm.
Kerstin Eriksson visar mig stolt runt i de nya lokalerna. På övervåningen mals mjölet och på nedervåningen packas det. Hon är förutom mjölnare också platsansvarig och den som ser till att alla beställningar blir packade och kommer iväg i tid.
– Det här är rena himmelriket. Förr lyfte jag säckar så att jag höll på att bli tokig. Nu lyfter vi nästan ingenting. Det var själva finessen med bygget, att vi inte skulle behöva lyfta några säckar.
I den gamla kvarnen var det trivsamt och mysigt, men trångt, tungarbetat och kallt. Så är inte längre fallet. De nya lokalerna är påfallande rymliga och ljusa. Hon berättar att här legat ett svinstall som helt blåsts ut och sedan byggts till på höjden.
– Ägarna ägnade sig tidigare åt grisuppfödning men slutade med det ungefär samtidigt som jag slutade som mjölkbonde.
Kerstin Eriksson är nämligen lantbrukare från början, hade länge ett 30-tal mjölkkor. Men av ekonomiska skäl tvingades hon lägga av i mitten av 1990-talet.
Det var när hon av en slump träffade gamla bekanta, ägarna till Warbro kvarn, och frågade om de behövde hjälp som det visade sig att det behövde de absolut.
– Då sade jag upp mig från det jag jobb jag hade och började i kvarnen.
Det var för fem år sedan och de hade inte råd med anställda utan gjorde det mesta själva.
– Med åren har det gått allt bättre för företaget. Idag är jag tillsvidareanställd på heltid. Så fort jag blev anställd så gick jag med i facket. Det är en självklarhet för mig att vara med. Jag brukar tjata på alla unga att de måste gå med.

Vi har dröjt oss kvar på övervåningen där malningen av mjöl pågår för fullt. Här råder en speciell stämning, lite av en estetisk upplevelse, om man bortser från en del buller och mjöldamm. Det mesta från golv till tak är av obehandlat trä. Även de båda kvarnarna, där mjölet mals med hjälp av två stenar, är av trä, av österrisk tall som är speciell då den inte kådar.
Kerstin Eriksson har fått lära sig mjölnaryrket genom att praktisera det för det finns ingen mjölnarutbildning. Det är många moment att hålla reda på. Hon berättar hur det hela går till från lagring, skalning, malning, siktning till paketering.
– Det mjöl vi maler är absolut rent. Vi tillsätter ingenting. Vi maler på beställning och kan exakt tala om vad, när och hur vi gått till väga. Det är minst sagt pinfärskt när det lämnar kvarnen.

Hon häller lite mjöl i min hand så att jag ska få en känsla av vad nymalt mjöl konkret handlar om. Hon berättar sedan att de uteslutande använder sig av kulturspannmål, ursprungssorter som dinkel, nakenhavre och naket korn. Allt är ekologiskt och odlat i närområdet. Men hon är inte någon renodlad ekonörd, som hon själv uttrycker det.
– Men jag uppskattar detta mer och mer. Speciellt nu när jag fått barnbarn tycker jag att det är viktigt hur maten produceras och att den är utan onödiga, ibland till och med giftiga tillsatser. Jag tror att det gör skillnad och det märks att utbudet av ekologiskt ökar.
• Vad är roligast med ditt jobb?
– Det är när jag får det hela att fungera. Att packa är kanske inte så roligt men sammantaget är det ett kul jobb, att få göra allt från början till slut, säger hon och tillägger:
– Det har hänt mycket sedan jag började, arbetet har utvecklats på alla fronter och blivit allt mer rationellt. Det har egentligen varit en helt sanslös utveckling. Och det går åt rätt håll för företaget, försäljningen går stadigt uppåt.