– Har ni sett filmen Återträffen? frågar Lusen en morgon, när vi är mitt uppe i ett samtal om vilka som ges möjligheten att synas i teve och tidningar. Vem är det som bestämmer utrymmet? Vem är det som skapar och kapar våra chanser?
– Du ser inte mig, säger den ene.
– Du har aldrig frågat vad jag tycker, säger den andre.
– Du kan ta ditt pick och pack och gå hänga dig, säger den tredje.
– Gå och dö, säger den fjärde.

– Mig är det aldrig någon som lyssnar på, säger Lusen. Jag frågade om ni har sett filmen Återträffen. Det är en film av Anna Odell som blev mobbad i nio år i grundskolan och när klassen skulle ha återträff blev hon inte bjuden, för hon var så jobbig i skolan och förmodligen skulle hon bli lika jobbig igen om hon blev bjuden. Det var helt enkelt bättre för henne och för alla om hon inte kom.
– Det var ju helt fel, säger den femte.
– Allt beror bara på dig, säger den sjätte.
– Du är bara pinsam, säger den sjunde.
– Gå och dö, säger den åttonde.

Lusen kryper längs golvlisten, han krälar, han kravlar i sitt eget slem. Han tänker att Anna Odell är modig. Men varför? Hur kunde hon bli så modig? Det var inte för att hon fått insikter i ämnet hierarkier, inte för att hon visste hur det var att vara underordnad, utan för att hon gjorde sin egen revansch till ett projekt. Det är det som är skillnaden.
– Projektet, väser Lusen. Så var det, inget annat.

Han reser sig i sin millimeter stora storlek, står på två av benen och väser åt dem alla.
– Anna Odell gör en film som undersöker hierarkier. Det gör att hon vågar konfrontera de överordnade som inte såg henne i grundskolan och hon har uppbackning från ett filmteam, det är vad som behövs, ett kollektiv som ändrar hierarkin och som inför en ny, en där Anna Odell är på topp, omgiven att sitt team. Det är så bra. Det är så jag ska göra. Jag är Anna Odell.