Historiskt framsteg för facken på Filippinerna
I slutet av augusti togs ett viktigt steg mot facklig enhet på Filippinerna. Den nybildade centralorganisationen Sentro höll då sin första kongress i Manila. Representanter från Livs och den globala federation, IUL, var närvarande.
Fackföreningsrörelsen på Filippinerna har länge varit djupt splittrad. Samtidigt som knappt tio procent av löntagarna är fackligt organiserade har trenden varit att de fackliga centralorganisationerna blivit fler och fler.
– Mot den bakgrunden kändes Sentros kongress historisk, säger Pauli Kristiansson, ombudsman på Livs och ansvarig för internationella frågor.
Han representerade förbundet tillsammans med andre ordföranden Gerald Lindberg. Pauli har länge följt den fackliga och politiska utvecklingen på Filippinerna och gjorde sitt första besök i landet för nästan 25 år sedan.
– Det märktes att de flera hundra ombuden på kongressen var väl förberedda och insåg betydelsen av enighet, anser han.
I Sentro ingår bland annat förbund som organiserar livsmedelsarbetare, hotell- och restauranganställda, metallarbetare, transportarbetare, postanställda, sjukvårdspersonal, offentliganställda och ett medieförbund.
– Ett av Sentros mål är att bygga upp industriförbund över hela landet, vilket jag tror är nödvändigt, säger Pauli Kristiansson.
– Glädjande är att livsmedelsfederationen Cooperation of Cola, Beverage and Allied Industry Unions (FCCU) är en av grundarna av Sentro.
Enligt Pauli Kristiansson är behovet av en stark filippinsk fackföreningsrörelse stort. Landets arbetare har det tufft i dagens ekonomiska kris och i de så kallade exportzonerna förbjuds ofta fackliga organisationer. På många arbetsplatser avskedas fastanställd personal och de som istället anställs får otrygga kontraktsanställningar.
– Alltför länge har många filippinska fack ägnat tid och kraft åt att bekämpa varandra istället för att samarbeta mot arbetsgivarna, menar Pauli Kristiansson.
Livsmedelsarbetaren Alfredo Maranon, som blev invald i Sentros styrelse, arbetar på en Coca Cola-anläggning i Pampanga norr om Manila. Han arbetar som maskinoperatör och är fackordförande.
– På vår anläggning arbetar omkring 700 personer. Hälften har fasta anställningar och hälften är kontraktsanställda, berättar Maranon.
– Vårt mål är att få företagsledningen att fastanställa alla som idag arbetar på otrygga kontraktsanställningar.
För en tid sedan drev de anställda på Filippinernas 21 Coca Cola-fabriker en kampanj som krävde att deras fackliga rättigheter skulle respekteras och att kontraktsanställningar skulle bort.
– Vår kampanj fick internationellt stöd från vår internationella organisation IUL, säger Alfredo Maranon.
Totalt organiserar den fackliga federationen FCCU, som bildades år 2011, anställda på 12 av de totalt 21 filippinska Coca Cola-fabrikerna. Medlemsantalet är knappt 1 000 personer.
Alfredo Maranon berättar att FCCU har kontakt både med anställda på flera av de övriga Coca Cola-fabrikerna, och med arbetare på Pepsi- och Nestlé-fabriker som är intresserade av att gå med i FCCU.
– Så på sikt har vi stor potential att växa.
Alfredo har som maskinoperatör en grundlön på 28 000 pesos i månaden (ungefär 4 650 svenska kronor). Han arbetar fem-sex dagar i veckan.
– Under intensiva perioder är det mycket övertid. Min lön är hygglig för att vara på Filippinerna men den höga inflationen är ett stort problem, förklarar tvåbarnspappan Maranon.
Bildandet av Sentro är ett viktigt steg för arbetarna på Filippinerna.
– Det är idag nödvändigt att vi står enade mot kapitalet, säger Alfredo som själv blev fackligt aktiv redan 1986, samma år som diktatorn Marcos störtades.
Colafacket i Pampanga var tidigare medlem av kommunistiska KMU.
– Men vi i fackklubben upplevde mer och mer att KMU främst drev politiska och inte fackliga frågor, säger Maranon.
– Personligen tror jag inte heller på revolutionära lösningar för att komma tillrätta med Filippinernas många problem. Vi måste använda demokratiska metoder för att åstadkomma nödvändiga samhällsförändringar.
Från IUL deltog Hidayat Greenfield, som är regionalsekreterare för medlemsförbunden i Syd- och Sydostasien, på Sentros kongress.
Hidayat delar uppfattningen att Filippinerna egentligen är ett rikt land.
– Idag är Filippinerna den 40:e största ekonomin i världen. Problemet är att resurserna i landet är extremt ojämnt fördelade, säger Hidayat.
– Den superrika eliten i samhället som utgör mindre än en procent av befolkningen kontrollerar 78 procent av den totala ekonomin. En omfördelning av resurserna är nödvändig och en viktig motkraft i samhället för en rättvisare fördelning är Filippinernas fackföreningsrörelse. Men då krävs facklig enighet. Bildandet av Sentro är ett betydelsefullt steg mot detta mål, anser Hidayat Greenfield.
– Sentro är på många sätt en dröm som efter många år äntligen blir verklighet, anser den nyvalda generalsekreteraren Josua Mata, som tidigare var generalsekreterare i den fackliga centralorganisationen APL.
– Det har varit många och svåra diskussioner för att nå fram till denna enighet.
Enligt Mata har man under diskussionerna lärt sig mycket genom att studera hur de nordiska länderna skapade världens starkaste fackföreningsrörelse. Stödet som APL och andra filippinska fackförbund tidigt fick från svensk fackföreningsrörelse, inte minst från Livs, har bidragit till att Sentro kunde bildas.
Josua Mata framhåller att det är nödvändigt att försöka nå enighet också med andra organisationer. Sentro blir med sina drygt 80 000 medlemmar en av landets tre största centralorganisationer men för att få ökad styrka mot arbetsgivarna krävs att hela den demokratiska fackföreningsrörelsen enas.
Därför arbetar Sentro sedan en tid även i en bredare facklig paraplyorganisation som kallas Nagkaisa.
– I Nagkaisa ingår alla fackliga centralorganisationer utom de som representerar extremvänstern och extremhögern, säger Mata.
– Målet är att alla grupper i paraplyorganisationen inom några år ska kunna enas. Gemensamma aktioner som genomförts inom ramen för Nagkaisa har varit mycket framgångsrika. Det bådar gott inför framtiden.