TV– serien Breaking Bad har blivit en internationell succé och utropats till det nya kvalitetsdramat. Ja, rentav till den nya romanen, fast på tv. Kemiläraren Walter White, spelad av Bryan Cranston, lever ett någorlunda lyckligt familjeliv i New Mexico. Som ung var han en idérik kemist som aldrig fick någon del i sina kollegors framgång. När han inte står i katedern extraknäcker Walter på en biltvätt. Han har en handikappad son och en gravid fru att försörja, så pengarna behövs.

En dag får han beskedet att han lider av dödlig lungcancer. Han är snart femtio, och inser att allt han kommer att lämna till sin familj är sjukhusräkningar. Av en slump stöter han på en tidigare elev, Jesse, en knarklangare som kokar eget ”crystal meth” – metaamfetamin – en drog som idag orsakar stora sociala problem i USA. Walter inser att knarket är en snabb inkomstkälla – och att han, som kemilärare, med Jesses hjälp, kan koka och sälja en mycket bättre produkt.

Så börjar det. Walters blåa meth säljer som smör, han har råd med sin cancerbehandling och blir friskförklarad. Familjen får tro att pengarna är spelvinster. De vet inte heller att bussige Walter redan i tredje avsnittet tagit livet av ett par unga gangsters, för att inte själv bli dödad. Och så fortsätter det. Jag har inte räknat hur många som Walter mördar eller låter mörda men det torde röra sig om minst ett femtiotal, oftast förhärdade brottslingar.

Breaking bad hyllas som mästerlig och efter sista avsnittet är det stående ovationer. Och separationsångest för alla som följt serien. Skaparen Vince Gilligan är geniförklarad och pappa till ett tungt karaktärsdrama, heter det, de litterära blinkningarna är inte så få. Den engelske stjärnskådespelaren Anthony Hopkins jämför Breaking Bad med Shakespeares dramer och berömmer Cranston för att ha gjort den största skådespelarinsatsen han sett – någonsin.

Det är då jag funderar på om det inte är en masshysteri som vi ser. För så bra är varken Cranston eller Breaking Bad.
Som underhållning är det bra, särskilt intrigen, med spännande berättarteknik och bildspråk. Men karaktärerna är ofta offer för intrigen, som styr skeendet. Walter har polisen i hälarna och tvingas hela tiden sopa igen spår efter sig. Han är mycket påhittig – och hänsynslös – när något snabbt måste göras för att rädda hans växande knarkimperium. Det är liksom hela idén. Någon samhällsanalys finns inte och några missbrukaroffer syns knappt till. Varje säsong tampas Walter med papperstunna skurkar och begår brott – men hur det påverkar honom vet vi inte. Låter det som en kvalitetsroman? Shakespeare?

Tony Soprano är en annan som försöker förena normalt familjeliv med kriminalitet. Men det är Tonys splittrade karaktär som är Sopranos drivkraft. Han brottas med psykiska problem. Han är i grunden ingen god gestalt och inte samma person i slutet som i början. Walters utveckling blir i sin tur statisk, då han framställs som en i grunden god familjefar som tvingas göra väldigt hemska saker. Hur går det ihop? Är han helt samvetslös? Schizofren? Breaking Bad som en lika hyllad roman hade inte kunnat strunta i den typen av psykologisk fördjupning.