Efter att ha suttit fördjupad i DN en lång stund, säger Lusen att han har en idé om hur vi ska bemöta rasismen.
– Vi klär av den, säger han och börjar förklara vad han med sin högst begränsade och hjärnskadade intelligens menar.
Tre dagar efter den våldsamma attacken mot den antirasistiska demonstrationen i Stockholmsförorten Kärrtorp ligger problemet med det rasistiska tänkandet i våra redaktionella knän. DN-krönikören Lawen Mohtadi skriver att det i Sverige finns en oförmåga att se faran med en allt tydligare rasism.
Hon menar att några får betala ett högt pris för det. De tvingas offentligt vifta med sina svenska pass, akademiska utbildningar, fasta anställningar och förstklassiga prestationer för att inte förpassas till gruppen bidragstagande icke-svenskar som saknar existensberättigande i landet.

Första steget i rasismens retorik är alltså avskiljandet. Att peka ut en grupp människor och frånta dem deras fulla mänsklighet. Det leder till motreaktioner. Några känner ett behov av att förklara att de inte hör till den utpekade gruppen av lågpresterande, utan akademisk utbildning och utan jobb.
– Men stopp, säger Lusen. Det här sorterandet känner jag igen. Det är inte bara rasisterna som ägnar sig åt det. Det gör även Alliansregeringen med sin arbetslinje, där den som kallas lågpresterande ska straffas till att söka tillfälliga och lågbetalda jobb. Det är själva grunden för vårt marknadstänkande och vår vilja att bli effektiva genom konkurrens.

Lusens röst blir allt mer pressad, när han söker utväg ur det rasistiska tänkandet.
– Jag måste varje dag bevisa att jag är värd min lön, att jag inte är en bidragstagare, att jag inte är en parasit som lever på andra. Men jag är ju en lus. Och vad gör löss? De suger blod, de lever på andra, men i vårt samhälle lever vi alla på varandra eller av varandra. Jag är en duktig reporter och jag har aldrig, aldrig varit arbetslös och jag har varit svensk ända sedan Fattigsveriges dagar. Jag har suttit i väggar. Jag har suttit i hår. Jag hör hemma här. Jag ska inte behöva kastas ut. Jag är så rädd.

• Vad är du rädd för Lusen lilla? frågar vi.
– Jag är rädd för att inte klara konkurrensen, inte kunna behålla mitt jobb, att inte få ett nytt om jag blir uppsagd och att min hjärnskadade hjärna inte ska förstå och formulera tillräckligt snabbt, men jag är svensk. Jag har alltid varit svensk.