Bild:

Hoppet är det sista som dör hos en guldvaskare. Mattias Kroon Eriksson plockar fram redskapen, sätter på sig stövlarna och vadar ut i bäcken. Här skulle det kunna finnas guld.

Klockan är halv tre på eftermiddagen och det är mindre än en timme kvar tills det skymmer. Det porlande vattnet är mycket kallt. Med den blå vaskpannan gräver han upp sand och börjar vaska.
Tekniken går ut på att guld är tyngre än sand. Om man löser upp sanden i vattnet och håller den i rörelse medan man sköljer bort sanden på ytan hamnar guldkornen tillslut på botten i pannan.
Om han skulle hitta guld i den här bäcken, så skulle han snabbt kunna inmuta den och få ensamrätt på fyndet. Han vänder sig då till Bergsstaten för att göra det, men det är inte möjligt att inmuta platser som ligger på en tomt nära någons hus.
Det här är det stora äventyret, det är därför man är guldvaskare, man vill hitta fyndet, bli rik och oberoende. Den drömmen har dock ännu inte fullbordats i Sverige.
Några stora fyndigheter har inte påträffats och därför har Sverige inte heller haft någon guldrusch som den i USA vid förra sekelskiftet. Men minnet av Klondyke uppe i Alaska lever hos många människor, och det räcker att åka till Finland för att hitta guldvaskare som kan försörja sig på det. De är inte så många, men de finns. Mattias känner några av dem.

Att det skulle kunna finnas guldfyndigheter bara någon kilometer utanför Grängesberg är däremot inte troligt, det är väl genomsökta trakter och det finns inget som talar för det.
Mattias är här för att visa hur det går till. Det händer att han letar guldfyndigheter, men det är inte hemma i Grängesberg utan på avlägsna platser. Vad han däremot gör i Sverige är att tävla i guldvaskning och det är han riktigt duktig på.
2013 vann han båda klasserna i SM och blev även finsk mästare i klassisk panna.Han har även vunnit många andra guldvaskartävlingar i somras.
– Guldvaskningen är större ute i världen. Jag tävlar för Sverige. Det är ofta samma människor som kommer år efter år och man lär känna varandra.
Han vann silver i Australien 2001, silver i Tjeckien 2010, silver i Schweiz, har också tävlat i Spanien, Italien och Finland.
Tävlingen går till så att varje tävlande får en hink full med sand. I den ligger det mellan 6-12 preparerade guldkorn varje korn är 1-1,5 mm stort. Den tävlande ska vaska ur hinken och stoppa guldet i ett provrör. Det finns flera domare som kontrollräknar kornen. Om man förlorar ett korn får man ett straff tidstillägg på 3 minuter på sluttiden. Det är flera heat innan man kommer till final. Det gäller att vaska så fort som möjligt utan att tappa några korn.
Hans strategi är att avväga hur mycket sand han kan ta utan att tappa nått korn, vara snabb, och se till att han har alla korn kvar på slutet.
– Om man är för långsam är man körd.

För honom började guldvaskning som ett intresse för geologi (vetenskap om berg- och jordarter). Grängesberg är ju ett gammalt gruvsamhälle, så det var inte så avlägset. När han var 10-12 år var han och en släkting med och bildade Västerbergsslagens geologiska förening.
– Det fanns en lokal profil som jag träffade på en skolutflykt, Thorvald Thörn, som vaskade guld i Nittälven. Det är många i min ålder och äldre som fick lära sig att vaska av honom i slutet på 1980-talet och början på 1990-talet.

Hoppet om att en dag hitta en guldfyndighet har inte slocknat. Mest sannolikt är det i Australien, där finns den gyllene triangeln i New South Wales. Men det finns också platser i norra Finland.
Genom Svenska guldvaskarföreningen har han blivit med på en inmutning i grannlandet, och han har byggt en sommarstuga i Lovikka i norra Sverige för att ha närmare till guldet och fisket. I Finland finns några platser där det går att leva på guldvaskning. Man har maskiner, det är gruvdrift.
– Jag har en bekant som gör det. Inmutningen hittades av hans farfar under finska guldruschen, hans far grävde på den och nu gör han själv det. Den ligger i Lemmenjoki. Det är det enda stället i Europa där man kan leva på guldvaskning.