Jag har alltid varit blyg. Skrivit saker på papper i stället för att säga dem högt, gömt mig bakom pennan och i hemlighet drömt om att få skriva på heltid. När jag
tog studenten var det den drömmen jag ville följa. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.
I stället hamnade jag på Fazer där jag bara hade tänkt stanna en sommar innan jag tog upp jakten på den där drömmen. Fyra och ett halvt år senare var jag fortfarande kvar, inne på mitt andra år som skyddsombud och en helt annan person än den osäkra nittonåring som först satte sin fot på fabriken.

Men så kom det igen. Varslet. Uppsägningar, schemabyten och förändringar.
Sist det hände blev jag uppsagd och återanställd på en dag i veckan och fick sedan ett vikariat som jag har stapplat mig fram på ända tills nu.
Den här gången gick det inte lika bra. Beskedet var väntat men jag blev besviken i alla fall. Bara uppsagd, inte återanställd, och den där grunden som jag börjat bygga på var plötsligt full av sprickor där vardagen rasade ihop alldeles för fort.
Tryggheten, jobbarkompisarna och det där fackliga arbetet som jag har kommit att älska; allting i bitar mellan sprickorna.
Jag är ledsen. Självklart är jag ledsen, men det är ett nytt år och jag har bestämt att det här året ska bli mitt år och därför tänker jag se det positiva i stället för det negativa, tänka på det som jag har vunnit i stället för på det jag kommer att förlora. Människorna jag har lärt känna, kunskapen, självförtroendet, modet och så det där fackliga arbetet som jag egentligen gled in på av en slump men som visade sig vara alldeles rätt. Jag hittade mig själv utan att veta om att jag tappat bort mig och någonstans hittade jag viljan att göra mer än jag gör.

Det här är inte slutet utan början. Jag vill förändra och förbättra och jag tänker fortsätta ändå, för arbetsmiljö och säkerhet, för jämställdhet och rättvisa, för frågorna som inte slutar vara viktiga bara för att jag inte längre har en arbetsplats att jobba med dem på. Jag ångrar inte att jag blev kvar efter den där sommaren, allting jag har fått och fortfarande får, människorna och sakerna jag inte kan tänka mig att vara utan. Jag kommer att hoppas på ett vikariat, eller ännu hellre en återanställning även om det bara är en dag i veckan, men oavsett vad som händer nu kommer jag att börja följa mina drömmar. Det visade sig bara att jag hade fler än jag visste om.
Sarah Larsson
bageriarbetare på Fazer Bageri
i Eskilstuna