Nej, namnet ska inte uttalas på det där slappa engelska viset, utan mer energiskt, mer danskt helt enkelt, Le-an. Förstår du? säger Lusen och lyser som en liten solstråle, när han kommer tillbaka efter lunchrasten. På det lokala antikvariatet har han hittat en diktsamling av den danske arbetarförfattaren Lean Nielsen, ”Dikter om våld och ömhet”, från 1979. Det är så långt från japansk managementlitteratur man kan komma.
– Det här är Lean, säger Lusen.

Lean Nielsen var sjöman, fabriksarbetare och gruvarbetare i Sverige. 34 år gammal debuterade han 1969 med diktsamlingen ”Fru Jensen in memoriam” som är en radikal och illusionslös skildring av arbetet och livet.
Att han fortfarande är i så hög grad läsbar och aktuell beror inte bara på hans egna stora kvaliteter som poet; det har också att göra med arbetarlitteraturens ställning i Sverige, att det är en viktig strömning som inte går att tänka bort från den moderna litteraturen. Det är något som litteraturvetaren Magnus Nilsson skrivit om, och det gäller också i de andra nordiska länderna.
Men inte på samma sätt i till exempel Tyskland, där arbetarrörelsens nederlag mot nazisterna i början på 30-talet ledde till att man fick se sin egen litterära tradition kapad av motståndaren och omgjord till kvalmiga bygderomaner.

I Sverige blev som sagt utvecklingen en annan. Flera av våra mest framstående författare har skrivit inom ramen för arbetarlitteraturen, och samma sak är det i Danmark, där arbetarförfattaren Martin Andersen Nexø är den stora ikonen. I förordet till Lean Nielsens bok står att han hade svårt att stå ut med arbetsplatsernas hackordning och förtryck, var ofta arbetslös och började under dessa perioder att skriva.

Så här lyder hans dikt, Bryta orden:

Bryta orden
ur hjärnan
som en sjukdom
en förstörelse.

Jag kommer
från arbetet
där
just där
är ingenting
förändrat.