En av mina favoritförfattare är sydafrikanen J. M. Coetzee. Han är en djupt originell författare som har en märklig förmåga att litterärt gestalta intressanta frågor om vår existens, kring tunga ämnen som historia, filosofi, religion och politik. Han gör det med en till synes enkel prosa som förenar djup med lätthet och begriplighet. När jag läser andra författare – nu senast den omständlige ungraren Péter Nádas – då längtar jag efter Coetzees intellektuella rättframhet, hans språk som lyser och glöder.

John Maxwell Coetzee föddes 1940 i Kapstaden. Först ville han bli matematiker och tog examen i både litteratur och matematik. På 1960-talet flyttade han till England och jobbade som dataprogrammerare men skrivandet tog överhanden. Hans första roman Skymningsmarker publicerades i Sydafrika 1974 och gör upp räkningen med USA:s brutala krig i Vietnam, men också med den europeiska kolonialismen i Afrika. De följande, I väntan på barbarerna och Historien om Michael K, sätter fokus på den mentalitet och de sociala mekanismer som apartheid skapar. Coetzee menar att de kan förekomma och uppstå överallt. Han är en författare vars böcker man vill äga när man läst honom, jag har de flesta hemma i bokhyllan. En favorit är Mästaren från Sankt Petersburg som handlar om Dostojevskijs sökande efter sin son. En annan är Onåd, en mästerlig roman om raskonflikter och försoning i dagens våldsamma och politiskt turbulenta Sydafrika.
Han har varit produktiv efter Nobelpriset som han fick 2003. I romaner som Ett dåligt år och den självbiografiska Sommartid uppfinner han nya romangrepp och hittar nyskapande berättarformer, utan att på något sätt låta formen stå i vägen för innehållet, utan tvärtom lyfta fram det. Den skickligheten är genial.

Hans nya roman heter Jesus barndom (Brombergs, 2013) och bara titeln får en att haja till. Men Coetzee gör förstås inte det förväntade.
Det handlar istället om David, en liten föräldralös pojke, och Simón, en äldre man som tagit hand om pojken. De kommer med båt till ett nytt spansktalande land där de ska bo. David har tappat bort sin mor och Simón är fast besluten att finna henne.

Det nya landet visar sig vara ett utopiskt samhälle med socialistiska drag, dit man kommer ”som ny”, utan minnen från det som varit. Tillvaron är modern, utan prål, helt utan kapitalism. Mycket behovsuppfyllelse men lite passion, anser David. Skikt efter skikt öppnar sig i den täta berättelsen och när Simón en dag finner Davids mor Inés, inser jag att jag också läser en allegori över evangeliernas Maria, Josef och Jesus. Och jag frågar mig varför. Vem är denna märklige pojke med en så totalt omtumlande syn på världen?

”Jesus barndom” öppnar för svindlande frågor om livet, bara genom de vardagliga samtalen mellan David och Simón. Går det att leva i en socialistisk utopi där behov och godhet styr livet? Går det att leva utan de begär kapitalismen skapar? Vad är kristendom? Hur kunde en sådan rörelse uppstå i en brutal, förkristen tid? Kan den uppstå igen, nu?
”Jesus barndom” är det mest svindlande Coetzee skrivit sedan ”Onåd”. En sak är säker: Jag kommer aldrig mer att kunna tänka på Jesus utan att få denna fantastiska roman i tankarna.