Sedan Leif GW Persson i Den döende detektiven tog livet av den gode snuten, rikskriminalchefen Lars Johansson, finns bara den onde kvar.
Evert Bäckström är å andra sidan så vidrig – liksom den nedkokade essensen av mänsklig elakhet i allmänhet och alla de djävulska föreställningar vi någonsin kan ha haft om poliskårens mörkaste avigsidor i synnerhet – att det inte finns något syre kvar för någon mer betydelsefull gestalt i den här romanen.
Dags för Evertjäveln med sin beryktade Supersalami att härja fritt bland ”attackflator”, ”korvryttare” och muslimska maffiamän, alltså. Är det inte märkligt att jag trivs så otroligt bra i sällskap med denne man? Jag hade mycket svårt att lägga ifrån mig boken. 631 sidor kändes på tok för lite.
Berättelsen kretsar kring mordet på en ökänd brottsmålsadvokat som expedieras utan pardon redan i den luriga skrönans öppning. Historien om ett ovärderligt konstföremål, en speldosa föreställande Pinnochio tillverkad av Fabergé för den ryska tsarfamiljen, kryddar upp anrättningen. Ytterligare ett antal trådar och vindlingar komplicerar förloppet, men Leif GW Persson lyckas, som vanlig, i sitt eget makliga tempo, att elegant knyta ihop säcken.
Leif GW Persson, Den sanna historien om Pinocchios näsa (Bonniers ,2013).