Skolan har för stora klasser och för få lärare, psykologer och kuratorer. Sjukvården är underförsörjd med personal; operationsköerna växer och somliga patienter hinner dö i väntan på att få sin cancer bortopererad.

Har ett av världens rikaste länder inte längre råd att driva det vi äger tillsammans?
Järnvägen, privatiserad och problemtyngd, är ett av de tydligaste exemplen på att den offentliga sektorn förfaller.
Annat var det för sjuttio år sedan. 1939 förstatligades merparten av de sista privata järnvägarna i Sverige. Med stöd av Industriförbundet!
Landets företagare krävde helt enkelt ordning och reda på spåren för att våga skicka sina produkter på räls till kunderna. För den tidens marknadsliberaler var alltså staten den självklara huvudmannen för räls, lok och vagnar.

I slutet på 1980-talet började återtåget – lett av en socialdemokratisk regering, fångad av nyliberala strömningar. Idag har vi Europas kanske mest privatiserade och konkurrensutsatta järnväg. Och tyvärr en av de sämsta vad gäller punktlighet, förtroende och säkerhet.
Bäst i klassen är Schweiz, på den betygsskala som kallas RPI och som mäter service, priser, pålitlighet och hur mycket allmänheten och företagen utnyttjar järnvägen. Det är ingen slump, schweizarna tänker lika klokt som näringslivet i Sverige för sjuttio år sedan.

Alla har vi nog huttrat och svurit i väntan på tåg som tappat ström eller fastnat i snödrivor och spårträngsel. Men inte bara det, vi har också insett hur farligt det faktiskt kan vara att åka på räls i Sverige i dag. Erfarna järnvägsarbetare rapporterar i media om ruttna sliprar och lösa bultar, om rälsbrott, nedfallna kontaktledningar och signalfel.

Vi ryser och häpnar, kan det verkligen vara sant? Jo, siffrorna talar sitt tydliga språk: Sedan 2007, efter fullbordad avreglering, har antalet olyckor och tillbud ökat med 300-400 procent, från tio per år till 30-40. Det urspårade godståget söder om Stockholm är den hittills allvarligaste olyckan. Ve den dag det handlar om ett fullsatt X 2000…

Per Corshammar, tidigare vid Banverket, har visat att bara 99 av 1000 anmälda fel på en bansträcka under ett år blev åtgärdade. Så lite som 18 procent av myndighetens pengar läggs på det som tidigare var A och O – förebyggande kontroll och underhåll. Trots att det är tre gånger dyrare att vänta tills olyckorna väl har skett. 700 banarbetare har varslats eller sagts upp. Ett systemfel som kan leda till katastrof.
I januari föreslog socialdemokraterna att skötseln av järnvägen skall återförstatligas. Och att Trafikverket skall sköta inspektionen.

Äntligen ett steg i rätt riktning!