…men tatueraren Diana Lindholm tror på en motreaktion

Skummisar, kåkfarare och sjömän? Inte längre.
Att låta tatuera sig har slagit igenom på bred front. Så pass stort att det numera nästan är ovanligt att inte ha en tatuering.Den lilla maskinen surrar entonigt och nålarna biter i skinnet. Känslan är intensivt brännande, en smärta som inte kan jämföras med någon annan. För det känns att bli tatuerad.
– Många är jätteoroliga innan de ska tatueras och vissa frågar om de kan få bedövning. Det får de inte. Men man jobbar inte med samma kund en hel dag i sträck utan delar upp arbetet på två, tre timmar åt gången, förklarar tatueraren Diana Lindholm på 413 Elektrisk tatuering i Göteborg.
Smärtan hör liksom till. Men varför väljer man att låta tatuera sig?
– Det handlar om fåfänga. Att synas. Vissa vill provocera och sticka ut medan de flesta tatuerar sig bara för att de tycker att det är snyggt. En del gör det för att markera en ny fas i livet. Oavsett vad anledningen är sitter tatueringen kvar på kroppen. Den är konstant och definierar vem man är.

Konstformen har blivit oerhört populär och i dag är var och varannan människa tatuerad. Annat var det förr. Under nästan hela 1900-talet var tatueringar ganska sällsynta och förknippades med kåkfarare och sjömän. De hade dåligt rykte och kunde väcka stor uppmärksamhet.
Men i slutet av 80-talet hände något. Utsmyckningarna började synas på allt fler rockmusiker och skådespelare samtidigt som influenser från den amerikanska tatueringsscenen fick fäste i Sverige. Omkring 1990 började synen på konstformen sakta förändras. Den hade kommit för att stanna.
– På 1990-talet var det små motiv som gällde. Som solar, stjärnor och delfiner. Och svanktatueringar på tjejer. Under 2000-talet blev motiven större och många ville ha bokstäver och text. Det var också då som tatueringar började bli trendiga när de syntes på fotbollsspelare och fotomodeller.

Med tiden har motiven vuxit ännu mer i storlek. Och tatueringar på halsar och händer är inte längre något ovanligt.
– Ribban höjs hela tiden. Nu håller ansiktstatueringarna på att sprida sig. De som verkligen vill synas och sticka ut får ta i från tårna. Men snart kommer nog en motreaktion, tror Diana Lindholm.
Om konstformen som har flera tusen år på nacken.