Precis som Roger Johansson i förra numret sitter jag ”i min favoritfåtölj med Mål & Medel i min hand och läser” och blir så oerhört glad över tidningens ständiga utveckling, så mycket bättre än under min tid som chefredaktör för nu drygt ett decennium sedan. Rogers helt fantastiska dikt. Malins utmärkta ledare om bemanningsbolagen, ett hot som vi bekämpade hårt redan på min tid. Gunnars reportage. Johns uttrycksfulla layout. Och flera nya skickliga frilansmedarbetare.

EMV som ”slår ut lokal produktion” påminner mej om en stenhård kampanj vi drev mot Ica. Dåvarande vd Nils-Erik Wirsell bjöd mej på lunch för att ställa frågan: Varför förföljer ni oss? Jag glömde gå till lunchen, bad om ursäkt och lunchade med honom dagen därpå. Han förstod aldrig mitt svar på hans fråga.
”Vi behöver ta ställning till hur handeln ska se ut och vilka varor vi vill ha i framtiden”, skriver Mikael Nilsson och Thomas Klang, två gamla kämpar som var med också på min tid, när vi faktiskt under ordföranden Lage Andreasson 1981 skrev det mest radikala näringspolitiska handlingsprogram som någonsin formulerats av svensk fackföreningsrörelse.

Programmet från 1981 gick ut på att livsmedelsarbetarna skulle ”ta ansvar för produktionens inriktning och kvalitét”. Fundera på det ett slag! Det leder hur långt som helst! Men det var allt för långt före sin tid redan då och glömdes bort. Kan det återuppväckas nu 30 år senare? Jag har ett ex i bokhyllan!
På Findus i Bjuv anser faktiskt livsmedelsarbetarna att de ”borde få mer betalt för bättre mat”. Det är precis vad det handlar om. Det ger dessutom oändliga möjligheter att utvecklas i sitt arbete till exempelvis biologer, ingenjörer och logistiker.
Och så… Fanny Berglund i sina randiga byxor som peppar alla i köttpacken att ”tro på sig själva”. Ja, visst! Det är ytterst vad det handlar om, oändliga utvecklingsmöjligheter för ”alla i köttpacken”.
Agneta Fahlborgs text om de växande orättvisorna i vårt samhälle gör mej stum av beundran inför hennes formuleringskonst och konkretion.

Johan Torgås insamling av pengar som fackföreningen i Sydafrika köpt cyklar för, ger mej fantastiska associationer till en av mina gamla politiska idoler, Gunnar Sträng, som i 1900-talets början cyklade runt i Sverige och värvade lantarbetare. Det pågår alltså fortfarande ungefär på samma ställe, fast på södra sidan av klotet.
Jens Linder har en svindlande formulering i sin krönika om matkultur: ”Jag kom att tänka på hierarkier när jag åt tunnbröd häromdagen”. Slutligen Petteri Nuottimäkis skoningslösa satir om alla historiker som skriver om kungarnas, generalernas och alla de besuttnas historia.
Läsningen av min gamla tidning får mej rörd till tårar och full av bubblande skratt.
Bror Perjus,
en gammal glad redaktör