Jenny Wrangborg, Vad ska vi göra med varandra (Ordfront, 2014)
Andra boken är svårast att skriva, inte minst för den som i likhet med Jenny Wrangborg fått sådant genomslag med debuten. Det var inte hennes poetiska handlag utan vreden, ilska över orättvisor och förnedring i arbetslivet, som fick hennes dikt att nå ut.
I en tid när arbetarklassen tryckts tillbaka och famlade ideologiskt kände många att hennes dikt trotsade, gav röst åt de förnekade.
I nya samlingen är anslaget detsamma men betydligt vidare. Ilskan och förtvivlan finns kvar, smärtan efter ett brutet förhållande, upprördheten över tillståndet i samhället och världen bär hennes ord. Tidigt säger hon att vi ”skrivit oss bort från dikten”, på något sätt har hon gjort det. Hon formulerar vittnesgilla rapporter från en för många igenkännbar samtid, men budskapet hade knappast minskat om engagemanget stannat inom snävare gränser. Ibland blir hon pratig, upprepar sig, något som alltid förtar mer än det lägger till.
Wrangborg strävar inte efter formfulländad poesi, hennes vapen är agitationen, vreden, en smärtsam vetskap att uppnådda segrar nu förbytts till nederlag, ”för hundra år sedan var idag framtiden/nu rör vi oss tillbaka mot orättvisor/vi ville lägga bakom oss/lika hopplöst fast på tröskeln till imorgon som igår.”
Bäst blir agitationen i den långa avslutningsdikten, där hon säger att ”det nya arbetarpartiet har tänt upp och öppnat dörrarna för de/som klarat av att hålla sig kvar medan folkhemmet sålts ut/vi andra; i mörkret ser vi så små ut att vi inte ens verkar existera…” och ”demokratin blir något som angår de med kraft nog att hålla sig kvar i systemet…”
I dikten hörs att hon är estradpoet och att solidariteten med de små är obestridlig, men orden fungerar även för enskild begrundan.
Jag sympatiserar med budskapet men hon borde ha fått hjälp att sovra dikterna, det är få förunnat att kännas angelägen i 140 sidor agitationspoesi. Önskvärt nästa gång vore en bättre poetisk stringens i språket.