Ganska ofta snubblar jag över ordet. Att stötta, stöttning, peppa och support. Och jag funderar. Vilka är det vi ska stötta, peppa och stödja? Göra starkare? Och vem stöttar och supportar vem?
Det självklara svaret är ju förstås: De svagare, de med sämre förutsättningar, de borde ju vara de som behöver det mest. De som hungrar efter det oftast. De starkare och de med bäst förutsättningar ska stödja de inte riktigt lika lyckligt lottade. Det är på något sätt glasklart.
Men detta är ju långt ifrån självklart även om det borde varit det i en perfekt värld. De starkare vill inte alltid hjälpa de som behöver hjälp. Tyvärr.
Då är min fråga: Varför ger vi inte den hjälpen själva? Vi kan väl stötta varandra? Ge varandra det förtroendet, eller? Om du stöttar mig så stöttar jag dig och så vidare.

Förtroendet att tala för mig när jag inte kan eller inte har kraften. När jag är svagare, när jag måste göra något annat än att stå på mig. När jag är sjuk eller trött eller frånvarande så får du tala för mig, supporta mig.
Det jag menar är att vi ger varandra förtroende att föra varandras talan. Detta sagt att det andra är uppfyllt men inte nödvändigtvis det första.
Detta faktum blir väldigt tydligt nu på många arbetsplatser där förtroendevalda inte ser något av det förtroende som de en gång fått. De som sliter med sina fackliga uppdrag för att tala för sina medlemmar kan på många arbetsplatser nästan kallt räkna med att det inte blir köbildning till årets årsmöte. Nej, knappt ens heller till något av de andra medlemsmöten de lagt väldigt många timmar på att förbereda. De har förtroendet men inte stöttningen. Och då har vi på något sätt gått vilse.

Hur ska de kunna göra sitt jobb om de aldrig får höra vad som behöver göras? Eller om de inte ens vet om de sitter där de sitter för att någon tycker att de gör ett bra jobb. Eller om det bara beror på att ingen orkar ta sig till årsmötet för att välja någon ny.
Hur ska vi veta? Och hur ska vi kunna bli bättre på det vi gör om ingen talar om för oss vad vi ska göra?
Ganska ofta får man höra att Facket inte gör någonting. Problemet i den här meningen är att det är vi allihopa som är Facket. Kollektivet.
De förtroendevalda är en förlängning av sina medlemmar och är beroende av dem i allra högsta grad. Medlemmarnas åsikter och deras stöttning och engagemang är det som behövs för att bli bättre! En väldigt bräcklig helhet är vad vi är. Det finns inget ”vi” och ”dem”, för det funkar inte så. Med detta sagt hoppas jag att vi alla kan komma överens om att det är viktigt med förtroende och stöttning.
Och kom ihåg att ingen har dött av beröm. Det behövs lika mycket som kritiken. Rensa i kalendern inför nästa fackmöte, vi behöver er!
Ylva Lee Lindell
Livsklubben Frödinge, Orkla Sverige AB