– Vad är det med danskarna? Hur kan de vara så okänsliga? De har 25 miljoner grisar och så klipper de svansen av dem alla eller så gott som alla: 95 procent! Jag drömmer mardrömmar om dessa avklippta svansar som ligger i plastbackar och aldrig kommer att få vifta. De kommer aldrig att få växa ut och bilda knorr. Hur kan de göra så, säger Lusen med tårfyllda ögon.
Det känns väldigt uppfodrande och vi har inte riktigt tid att ta in det lilla krypets alla känslor. Vi måste skriva artiklar på löpande band.
– Vad handlar det om, Lusen? Har du kastrationsångest? frågar vi med blinkning till varandra för att markera att det har i varje fall inte vi.

– Det handlar inte om kastration, säger Lusen. Det gör vi också i Sverige. Vi skär bort kulorna på dem. Det måste vi göra för att köttet ska smaka gott. Det här är något helt annat. Det handlar om den naturliga livsglädjen, om knorren på hela tillvaron. De lyckliga grisarna ska skutta fram i halmen med fuktiga trynen. De är så små, de är världens minsta grisar, inte större än julbordets marsipangrisar.
– Varför vill du att de ska vara så små? undrar vi
– För då är de så söta, säger Lusen.
– Du är också liten.
– Ja, det är jag. Efter att ha sett den danska dokumentären om deras grisuppfödning fattar jag inte hur man ens kan ha en dialog med danskarna. Att vi har krigat mot dem i flera hundra år blir för mig fullkomligt begripligt.

– Hur är det med våra egna Jas-plan? De är väl inte heller så trevliga. Nu ska vi utveckla en helt ny generation med brasilianarna. Vi kommer aldrig bort från vår vapenexport. Det om något är väl en anledning att ligga vaken om nätterna, men det verkar vi klara av. Är inte det lite märkligt?
– Nej, det tycker jag inte. Vi klipper ju inte svansen av Jas-planen, säger Lusen och reser sig upp på bakbenen, skjuter ut magen och går iväg genom korridoren mot utgången.
Han går rakryggad utan rädsla och med rent samvete.

– Hellre är jag en lycklig gris än ett kastrerat Jas-plan. De är svinaktiga danskarna, allihop!