Visserligen har jag hört talas om Mary Andersson men när jag väl började läsa henne var det bakvänt, med hennes senaste självbiografiska bok från 2009, Den vingabrödna: den vingbrutna. Det handlar om en minst sagt proletär uppväxt i barnrikehusen i Malmö, om människor hon mött och över femtio olika jobb under ett slitigt liv fram till författardebuten. Nu har jag betat av några till av hennes hittills elva böcker. Det är arbetarkvinnornas historia hon skriver och jag tänker på besläktade författare som Moa Martinson, Maja Ekelöf och på senare år Elsie Johansson.

Född 1929 växte Mary Andersson upp i ett så kallat barnrikehus med sex syskon. Som 13-åring började hon arbeta med att skölja flaskor på en senapsfabrik. Redan då sjöng hon i kyrkokör och fantiserade om att en dag få sjunga opera. Fabriksarbetet var hårt och smutsigt och hon blev sjuk och hennes arbetskamrat dog på grund av den farliga arbetsmiljön. Senare i livet bestämde sig Mary för att engagera sig i just arbetsmiljöfrågor, som blivit en röd tråd i författarskapet. Hon gjorde en miljöskandal riksbekant när hon återgav förhållandena vid eternitfabriken i Lomma i en uppmärksammad reportagebok: ”Asbestarbetarna berättar” från 1980.
Mary Andersson var alltså en mogen kvinna då författarbanan inleddes 1976. Familj, barn och många olika fabriksjobb (men också sömmerska, piga, växlerska, postfröken, diskerska) kom före drömmen att få skriva. I många år samlade hon sina skrivförsök i en koffert som sedermera blev stulen.

Hennes egentliga debut var ett skådespel, ”Maria från Borstahusen”, som skrevs efter en tids arbetslöshet. Detta arbetarepos blev stor succé när Skånska teatern i Landskrona satte upp det. Det blev inte sämre av att 1976 var det internationella kvinnoåret och pjäsen var en hyllning till det gamla fattig-Sveriges många kämpande kvinnor. ”Maria från Borstahusen” gjorde sedan bejublad turné över hela landet. Marys första roman kom några år senare, ”Sorgenfri”, namnet på en fattig stadsdel i Malmö under 30-talets depression, ”Hollywood” i folkmun. Här är dialogen snabb, humorn frejdig och ”den stora fattigdomen” gemensam för trångbodda barnfamiljer och mindre bemedlade. Snart följde en fortsättning med ”Barnrika” och ”Solgårdarna”.
1983 hade debutpjäsen omarbetats till roman, och snart följde också ”Maria och Amalthea”, om hamnarbetarstrejken i Malmö 1908. I centrum står Maria Stål och arbetarkvinnornas kamp mot nöden, mot nästa graviditet, men också styrkan de hämtar från varandra. Amalthea syftar förstås på det ungsocialistiska sprängattentatet mot logementsfartyget i Malmö hamn, tänkt att skrämma bort engelska strejkbrytare. Men en människa dödades och många skadades. Anton Nilsson, som dömdes för dådet, har Mary använt som källa i sina efterforskningar till romanen.
Dokumentär, självbiografi, reportage, dramatik – i Mary Anderssons prosa är gränserna flytande. Det dokumentära, den självupplevda verkligheten, det man känt och levt, är ändå botten i detta folkkära författarskap.

Till sist: ”Den vingabrödna” syftar på det hjärtfel som Mary led av i tysthet och som gjorde att hon inte kunde arbeta så länge på samma arbetsplats. Ibland blev det helt enkelt för slitigt för den felande hjärtklaffen, hon rasade ihop. Priset var att bli kallad hoppjerka, men hon var ändå aldrig rädd att prata om facket eller politik, skriver hon.