I år är det hundra år sedan första världskriget bröt ut. För oss som inte var med visar teve snörräta rader av vita kors och granateld mot skyttegravar. Det brukar mest kännas avlägset.
Det skrivs böcker också. Med siffror, statistik, kartor och invecklade beskrivningar av de nya förstörelsevapnen.
Men Julmatchen på västfronten av Pehr Thermaenius som nu kommit ut på Atlantis är annorlunda. Författaren har letat upp två fotbollsspelare: Albert Schmidt från Sachsen, en kolgruvearbetare som blev utkommenderad i den tyska kejserliga armén och Jimmy Coyle, en fattig skotte av irländskt ursprung som tog värvning i den kungliga brittiska armén för att kunna försörja sig.

Läsaren får följa Albert och Jimmy från sommaren 1914 till jul samma år. Vi får veta deras familjeförhållanden, hur de bodde, hur arbetsdagarna såg ut och vad de tjänade. Och, vilka positioner de spelade i sina respektive fotbollslag. I början av november hade Albert från Sachsen gått ungefär 100 mil! I soldatboken fanns uttryckliga order hur fötterna skulle vårdas. De var nämligen inte bara fötter, de ansågs tillhöra kejsaren i egenskap av arméns färdmedel och måste skötas lika noga som gevären. Flera gånger i veckan kom det överblivet fett från trossen som skulle användas till fotvård.
Jimmy hade det inte bättre. Tvärtom. Han hade gått lika långt och den brittiska armén hade brist på skodon. Mängder av brittiska soldater gick hellre barfota än inklämda i för små och illasittande kängor. De skotska soldaterna bar dessutom kilt. Utan kalsonger! Så när de på senhösten 1914 hamnade på den västra sidan av de flanderska åkrarna kröp de omkring barbenta i gyttjan.

Till att börja med kom soldaterna inte djupare än en meter med sina usla redskap. Vilket innebar att alla måste åla. Hela tiden. Och detta på senhösten, i regntung åkermark. Föreställ er att göra detta i vadmalsbyxor. Känn hur tungt det blir. Men hur skulle det ha varit i knästrumpor och kjol? På huvudet saknade de skotska soldaterna hjälmar, de skulle i stället med stolthet bära sina rutiga baskrar. Jag antar att de kröp med näsan tryckt mot marken för att undvika att få skallarna avskjutna.
När julen kom hade båda kungadömena lyckats framställa skyfflar som det gick att grävamed. Men det regnade så ymnigt att männen stod med gyttjan över kängskaften. Många tog av skorna för att inte fastna. Fältläkarna upptäckte en ny sjukdom: skyttegravsfot. Soldaterna fick kallbrand i fötterna eftersom de ständigt var blöta och smutsiga. Huden luckrades upp och bakterierna fick fritt tillträde.

Men på julafton 1914 upphörde plötsligt skjutandet. De tyska soldaterna inledde stilleståndet med att sjunga ”Stilla natt” och vifta med vita tygstycken. Från de engelska dikena svarades det med ”It´s a long way to Tipparary”. Arméledningarna var naturligtvis emot. Den brittiska generalstaben utfärdade uttryckliga order om att det var belagt med krigsrätt att fraternisera med fienden. Ändå klev soldaterna upp och möttes. De bytte souvenirer, visade foton på fruar och barn, gladdes åt att slippa döda. Några berättar hur de mötte bekanta, det var vanligt att tyska ungdomar arbetade i England före kriget. En londonbo blev till exempel klippt av sin tyske barberare där i Ingenmansland.
Thermanius bok är inte så mycket en krigsskildring som en beskrivning av gyttjigt elände. Om de verkligen spelade fotboll där i Ingenmansland är inte belagt, men att de helst velat sluta fred och åka hem, det behöver ingen betvivla.