Bild:

Sommaren är en hektisk tid för Rebecca Johnsson på Mariannelunds karamellkokeri. Tack vare Astrid Lindgrens böcker är Mariannelund ett kärt utflyktsmål. Mängder av karameller säljs över disk i kokeriets butik men också på marknader där karameller i strut är ett måste.

Sommaren känns långt borta när jag en regnig majdag besöker Mariannelunds karamellkokeri. Men i den gröna trävillan på Parkvägen, inte långt från tågstationen, råder full produktion av brända mandlar, Smålands guld även kallat i folkmun.
– Det vi producerar idag ska vi sälja i helgen på marknaden i Kisa. Vi använder inga konserveringsmedel. Det som tillverkas ska helst ätas med en gång, säger Rebecca Johnsson.
Vi har slagit oss ner i det lilla pausrummet som ligger i nära anslutning till både produktion och kontor. Det kommer och går folk hela tiden. Alla morsar på Rebecca och hon hejar glatt tillbaka. Det är ingen underdrift att hon verkar känna alla. Så var det också hennes föräldrar som länge drev företaget.
– Jag började jobba på loven när jag var 14 år. Men på den tiden låg tillverkningen inte här utan i mitt föräldrahem, där kokeriet höll till i uthuset. Du passerade huset när du gick från stationen hit. Jag bor där nu, tog över det i samband med att produktionen flyttade hit 1988.
Hon berättar att det var lite speciellt att växa upp med karamellkokeriet inpå knuten. Det var inte heller självklart för henne att ta jobb här som vuxen.
– Jag var lite upprorisk i min ungdom och gick vårdlinjen. Jag ville pröva något annat. Jag jobbade ett tag på behandlingshem innan jag kom fram till att jag hellre ville jobba med karamelltillverkning.

Idag är det inte föräldrarna utan Rebeccas syster Cecilia och hennes man som driver företaget. Totalt har de åtta anställda och alla är mer eller mindre släkt med varandra. Det är bara Rebecca och hennes sambo, som också jobbar där, som är med i facket.
– Jag har det hemifrån. Mina föräldrar var även de med i facket på den tiden när de var anställda och inte arbetsgivare.
Så mycket kontakt med Livs har hon inte haft. Senast var när de fick besök av regionalt förtroendevalda som samlade alla anställda och informerade om kollektivavtalet och de försäkringar som ingår i medlemskapet. Det besöket uppskattade hon.
– Som jag ser det så är det en trygghet att vara med i facket på en liten arbetsplats. Det är bra att det finns kollektivavtal med tydliga regler vad gäller lön och arbetstid.
Hon berättar nöjt att de ligger över avtalet i lön. Så går det också bra för företaget, så bra att de inte längre får plats i den gröna trävillan som varit en Vivo-butik.
– Vi säljer mycket på marknader men sommartid är det många turister som kommer förbi vår egna butik.

Trångboddheten har lett till att det finns långtgående planer att bygga en ny fabrikslokal en bit bort, utmed riksväg 40, intill Spilhammars camping.
– Förr kunde våra kunder gå runt i själva tillverkningen men det var ganska hopplöst när man skulle jobba. Nu kan besökare följa tillverkningen genom ett fönster men ser inte allt vi gör tyvärr.
De tillverkar ett par hundra ton godis om året och det är ett rent hantverk som utförs. Kokningen startar tidigt på morgonen. Sedan handlar det om att rulla, skära och hacka karamellerna för hand. Det mesta arbetet utförs kring ett stort bord och det är en gemytlig stämning som råder.
Men allt är inte en dans på rosor. Arbetet är mycket fysiskt. Det är en hel del tunga lyft.
– Jag är ganska så trött när jag kommer hem, säger Rebecca som sätter stort hopp till de nya lokalerna där det kommer att finnas bättre plats för hjälpmedel.
Det är många sorter som de producerar, exakt hur många vet hon inte då det tillkommer nya hela tiden.
– Just nu är fudge (som kola men mjukare och lite grynigare konsistens, red anm.) en av våra storsäljare, berättar hon.