När jag någon gång i framtiden sammanfattar mitt liv hoppas jag att jag kan se bakåt och tänka, att jag har haft ett bra liv.
Ett liv som har inneburit att jag har haft jobb och kunnat bidra till en sjukvård som varit den bästa för mig. Till en omsorg om de gamla och sjuka som inte ska vara beroende på var jag råkar vara född och verksam, eller på hur mycket jag har råd att betala. Men även en omsorg om de unga, i skolor som inte ser barn som något man kan göra vinster på. Det vill säga, om den vinsten inte är den kunskap som alla fått i en skola som värnar om allas lika rätt till en bra undervisning.

Vi måste som fackligt aktiva vara tydliga med att vår motståndare är arbetsgivaren, inte den som står bredvid oss och jobbar.
Det är inte den som du och jag har som arbetskamrat som gör att ungdomsarbetslösheten är hög, det är de som styr Sverige i en riktning som aldrig någonsin kommer se till alla människors lika rätt och värde.
Därför hoppas jag att min betraktelse innehåller det viktigaste av allt, ett samhälle fritt från ”vi och dom”.
Min förhoppning om det grundar jag på det arbete som vi alla i den fackliga rörelsen utför varje dag, tillsammans med socialdemokratins förkämpar.
Vi som fackligt aktiva måste påverka politiken för att våra arbetsplatser ska bli bättre, men också för att vardagen och det liv vi har utanför arbetet ska fungera.
Detta måste vi göra i samverkan med Socialdemokraterna. Om vi vill att samhället och arbetsplatser ska fungera som en bas för alla i Sverige, en bas för att skapa sig en framtid, måste det ske en förändring i regeringsmakt till hösten.
Arbetsgivarna har under åtta år flyttat fram sina positioner med Alliansens goda minne, och förvisso även hjälp : till exempel genom inskränkningar i arbetslöshetsförsäkringen, sjukförsäkringen, samt skapandet av Fas 3.

Visst, vi som arbetar har fått mer i plånboken, men det är på bekostnad av dem som inte har ett jobb, är sjuka eller helt enkelt bara råkar vara unga. Ett system som tar från de fattiga och ger till dem som redan har så de klarar sig hör inte hemma i Sverige 2014. Ja, jag vet att det finns de som tycker att ordet klassamhälle känns förlegat och ute, men för de styrande är det ett ord som är väldigt ”inne”. För enligt mätningar av alla OECD-länder så växer klyftorna i Sverige snabbast av alla, och därför är ordet klassamhälle idag en verklighet som vi inom den fackliga rörelsen måste ta på allvar och bekämpa med alla till buds stående medel.
Det är bara vi tillsammans med Socialdemokraterna som kan vända vårt lands utveckling till att bli det samhälle vi alla vill leva i och erbjuda våra barn och barnbarn.
Om vi gör vårt jobb fram till den 14 september så vet jag att någon gång i framtiden så kommer jag att kunna säga att jag har haft ett bra liv!
Stefan Hortlund
bageriarbetare på Polarbröd i Älvsbyn