Jag bor i Orsa i Dalarna. Inte långt härifrån, i Älvdalen, bildades 1924 Sveriges första nazistparti. På den tiden låg Sverige i framkant med rasforskning och rashygien. Svenskar ansågs ha en unik
härkomst och vara ett så gott som rasrent folk, utan inblandning från undermåliga, främmande arvsanlag. Nu är det glömt. Raslärorna är dödförklarade. Men arvet efter de forna idéerna verkar finnas kvar i Dalarna. Kanske är det den gamla nationalromantiska drömmen om ett kulturellt obesudlat paradis som lockar när aktiva nynazister gärna bosätter sig här. Kanske är det för att Sverigedemokraterna redan sitter på mandat i flera kommuner, och lösgör rasistiskt hat och otrygghet i människors vardag.

På 1930-talet kom rasbiologerna till Dalarna, det måste ju ligga något i att landskapet var en nationalsvensk symbol. Skallmätningar bekräftade att dalfolk hade skallar som var långa och nordiskt föredömliga. Seg kraft, företagsamhet, begåvning ingick i raskaraktären. Allt det här visste man redan från konsten och litteraturen, Dalarna ansågs mer svenskt än övriga Sverige, något som fått starka uttryck i nationalromantiska idéer runt förra sekelskiftet. Landets mest firade författare och konstnärer var från Dalarna, nationalskalden Erik Axel Karlfeldt och målarna Anders Zorn och Carl Larsson. Mot nya strömningar som demokrati, jämlikhet och urbanitet, satte dessa herrar, men också skalden Heidenstam, en nationell, svensk identitet.
I konsten idealiserades en borgerlig uppfattning av ”folket”, en skön och sund bondebefolkning och allmogekultur där alla visste sin plats i hierarkierna.

Författaren Ivar Lo-Johansson startade i början av 1930-talet en kampanj mot Dalarna som svenskhetens vagga. I några satiriska artiklar i ABF:s tidning Fönstret raljerade han över rasbiologin och ”dalaromantiken”. Dalfolkets ädla lynne och rasrena självbild var en konstruerad nationalromantisk myt. Med rasbiologisk satir ledde han sedan i bevis att masarna i själva verket var kortskallar, avkomlingar till ett invandrat mongoliskt träskfolk, vilket retade många.
Ivar Lo kände det förstås, under den sköna nationalromantiska ytan fanns en högerkonservativ reaktion mot modernitet och klassutjämning. Överklassen försökte rättfärdiga sin maktposition med rasvetenskap. Deras rätt var medfödd på grund av goda arvsanlag. En rasren naturligt framavlad överklass mot en rasblandad underlägsen underklass, bättre och sämre, på en sådan grund fanns få skäl till att göra samhället mer demokratiskt och jämlikt.
Istället borde åtgärder vidtas för att förbättra folkmaterialet. Ett folk som inte höll måttet rasbiologiskt skulle gå under, hette det. Det är samma hotbild och samma koppling mellan svenskhet och rastänkande som driver nynazister och sverigedemokrater idag. Rasblandning – inte fattigdom och klassorättvisor – ses som orsak till kriminalitet och sociala problem.

I en artikel av Björn Af Kleen läser jag att när 1930-talets rasbiologer kom till just Orsa för att mäta skallar och näsryggar var resultatet nedslående. Forskarna upptäckte tattarinslag, kroknäsor, vassa tänder.
Orsingarna var en ful befolkning som på grund av sin rasoduglighet pladdrade och var oense, drag som rimmade illa med dalfolkets annars ”svenska” karaktär. Jag måste säga att jag är stolt över att Orsas invånare stod sig så väl i denna undersökning.