Arla i Skövde läggs ner i december nästa år. Fackklubben avvaktar därför med information om vad som händer när man blir arbetslös till efter valet. Det kan bli många förändringar vad gäller a-kassa och arbetsförmedling så det gäller att inte gå ut med information för tidigt.

Ulrika Ström Löfnertz har haft en ovanligt skön sommar, badat för jämnan. Ser lite drömmande ut. Det kan inte vara lätt att vara tillbaka i vardagen och det faktum att hennes arbetsplats ska läggas ner. Det dröjer visserligen innan det sker men det är mycket som hon som klubbordförande måste ta tag i tills dess. Ett omställningsföretag är redan inkopplat. Men än så länge har varken a-kassan eller arbetsförmedlingen varit där.

– Vi har valt att vänta till efter valet med att informera om vad som händer när man blir arbetslös, förklarar hon.
Det hela är lite märkligt. I Skövde producerar ett 70-tal personer all Arlas keso. Försäljningen går bra. De kör för fullt, jobbar dygnet runt. Det har de gjort länge. Det är detta som är problemet. Anläggningen, som ligger i anslutning till ett villaområde, går inte att bygga ut mer. Produktionen ska flyttas till en större anläggning i Falkenberg. Ulrika Ström Löfnertz suckar. Det har varit svårt att acceptera, att de läggs ner för att det går för bra. Själv vet hon inte vad hon ska göra framöver.
– Kanske kommer jag att plugga vidare. Jag är 39 år. Om jag ska sadla om är det hög tid att göra det nu. Men först måste jag komplettera så att jag får högskolebehörighet, berättar hon.

Vi sitter på klubbexpedition som är inrymd på kontorssidan. Den här torsdagen har hon facklig tid, det har hon två dagar i veckan. I det lilla rummet finns ännu inga spår av valet som äger rum om exakt en månad.
– Vi har diskuterat att vi skulle bjuda in en politiker men vi har inte så mycket pejl på vem vi skulle kunna ringa. Jag tror att det är skillnad på arbetsplatser där det finns de som brinner för politik. Det är det ingen som gör hos oss, säger hon och fortsätter:
– Men vi sätter upp all information om valet som skickas ut, det gör vi, men än har vi inte fått någon.
Ulrika Ström Löfnertz gillar facklig-politisk samverkan. Som klubbordförande har hon fått en djupare förståelse för vad det hela handlar om. Samtidigt pratar de inte politik på hennes arbetsplats, det vill säga vilka partier de tänker rösta på men självklart diskuterar de olika samhällsfrågor.
– Här är ett bra klimat och det kanske beror på att vi undvikit att prata partipolitik. Det är lätt att man blir ovänner då.
Även om de inte pratar politik så tror hon inte att någon på hennes arbetsplats sympatiserar med Sverigedemokraterna.
– Vi brukar diskutera vilka de är som röstar på dem. Jag har aldrig stött på någon, men någon måste det vara för annars skulle de inte gå framåt.

Själv har hon alltid röstat på Socialdemokraterna. Det som nu gör henne lite bekymrad är att hon vill ha kvar Rut-avdraget. Det har gjort det möjligt för hennes man att starta ett företag inom städbranschen.
– Men om jag måste välja så är det inte Rut som avgör vad jag kommer att rösta på. Det finns andra frågor som är viktigare, som a-kassa och sjukpenning, säger hon och fortsätter:
– Det gör att jag vill ha ett regeringsskifte. Jag vill inte ha en fortsättning på den politik som förts och som slår mot arbetslösa och sjuka.

Vi tar på oss skyddskläder för att gå ut i produktionen. När Ulrika Ström Löfnertz inte har facklig tid så arbetar hon i förpackningen, är maskinskötare. Det mesta av arbetet är automatiserat. Här jobbar även Ulrika Lindqvist, som inte bara bär samma förnamn som Ulrika Ström Löfnertz utan är såväl arbetskamrat som vice klubbordförande.
Ulrika Lindqvist, 41 år, vet inte heller vad hon ska göra efter nedläggningen, väljer mellan att plugga vidare eller söka nytt jobb.
När det gäller valet så har hon bestämt sig.
– Jag ska rösta blankt, det har jag gjort tidigare också. Jag tycker partierna bara håller på och skyller på varandra. Jag skulle vilja ha bättre kontinuitet, att de beslut som fattas är bättre förankrade så att de inte rivs upp hela tiden.
Conny Danielsson, 55 år, jobbar även han i förpackningen, har hand om emballaget. Han har precis varit med om en nedläggning. Han hade knappt hunnit börja på Arla i Skövde innan han fick beskedet att även denna arbetsplats skulle läggas ner.
– Man kan väl säga att jag är van och går inte igång men självklart är det tråkigt.
Han har bestämt sig för vilket parti som ska få hans röst men det vill han inte säga:
– Det håller jag för mig själv.

Magnus Hultman, 34 år, kommer förbi medan vi står och pratar. Han jobbar med produktionsteknisk utveckling. Började som sommarjobbare för tio år sedan och blev kvar. Nu håller han mentalt på att ställa in sig på att göra något helt annat i framtiden.
– Jag är inte speciellt orolig. Jag är ju utbildad undersköterska. Frågan är nu om jag kanske ska gå tillbaka till vården.
Han har inte bestämt sig för hur han ska rösta i valet.
– Men jag tycker att det är viktigt att man inte ska kunna starta friskolor hur som helst och tjäna pengar på att driva dem. Samma gäller för sjukvården.
Han menar också att en bra måttstock på hur samhället mår är hur man blir behandlad på arbetsförmedlingen, till exempel om det ställs orimliga krav och det tycker han är fallet idag. Piskmetoden tycker han känns ganska körd efter åtta år.
– Det är dags för morot, säger han.
Johan Bring, 29 år, jobbar i apparatsalen som är inrymd på samma våningsplan. Han sitter i ett inglasat rum med ett antal dataskärmar där han har koll på grädden, som ska separeras från mjölken. Fixar dressingen, som han själv uttrycker det.
– Det är en hel del pyssel med att tillverka keso, förklarar han.
Jonas Bring beskriver sig som en axelryckare när det kommer till att rösta. Han förklarar att han inte är så insatt i politiken, att det inte är hans grej.
– Jag får se hur jag gör. Om jag röstar hänger på om jag får en stund över, säger han.
Men det är inte så illa som det låter. Vid ett tillfälle fick Socialdemokraternas hans röst och de kanske får den igen eller Centern. En sak är säker, han tänker varken rösta på Moderaterna eller Miljöpartiet.
– Miljöpartiet bryr sig inte om dem som bor på landet, säger att alla ska ta bussen men det funkar inte.

En trappa upp ligger ysteriet. Här arbetar Johan Olovsson, 52 år, med att förädla mjölken. Han har jobbat på mejeriet i 35 år och är en av dem som jobbat här längst.
– Jag har alltid trivts fantastiskt bra med dem som jag jobbar ihop med. Det finns ett speciellt kamratskap här.
Han berättar att han blev bestört när nedläggningsbeskedet kom. Det var inte väntat. Han hade hoppats bli kvar till pension.
– Det är en tuff arbetsmarknad. Jag söker jobb redan nu för jag vill inte vara med och stänga grinden.
När det gäller valet så ska Johan Olovsson rösta. Om det råder ingen tvekan.
– Det är en rättighet och en skyldighet.
Och det blir Socialdemokraterna som vanligt som får hans röst.
– Jag anser att alliansregeringen har sålt ut Sverige om det stämmer det som jag läser i tidningarna. Jag är medveten om att det kan ha varit vinklat men det som jag har tagit del av tycker jag inte om.
Jonas Briseby, 31 år, träffar jag i matsalen i samband med lunch. Även han är en av dem som jobbar i förpackningen. Det visar sig att han tillhör de mest luttrade på mejeriet. Det här är hans tredje nedläggning.
– Jag har inte haft problem tidigare att få jobb och tror inte att jag kommer ha några svårigheter den här gången heller. Jag har gjort olika saker, har utbildning och känner mig bra rustad. Jag tar vad som helst så att vi får pengar till hyra.
Han har precis blivit pappa. Hans sambo, som nu är mammaledig, jobbar även hon på mejeriet. På så sätt drabbas de extra hårt när mejeriet stänger.
När det gäller valet är han inte så jätteinsatt men Jonas Briseby har alltid röstat. En orsak, tror han, är hans mamma som är ombudsman i Kommunal.
– Hon har i och för sig alltid förespråkat Socialdemokraterna men jag har alltid röstat på Vänsterpartiet, säger han och ler.