Då och då händer det att jag upptäcker att människor jag stått nära, som jag delat världsuppfattning och livsinställning med, inte längre befinner sig på samma ställe i diskussioner som jag själv. Jag blir alltid lika besviken. Det kan handla om inställningen till livstidsstraff, om det är rätt eller fel att bryta kalk i Ojnareskogen på Gotland eller vad man anser skulle kunna stoppa terrorismen. Jag tror att jag blir besviken för att jag litat på att mina vänners klasskänsla skulle hålla i sig, trots att deras karriärer tagit dem till samhällshöjder ingen av oss kunde drömma om medan vi var unga, och höll med varandra.
Det är en slags naivitet, för jag inbillar mig inte att direktörer med fina stamtavlor eller högt avlönade banktjänstemän uppfödda av tjänstefolk ute på Djursholm skulle inta någon annan ståndpunkt än den förväntat mest borgerliga. Men det som hände mig i somras var mer djupgående och gjorde mig helt ställd.

Jag hade precis läst ut ”Kvinnor i Kina” av Marina Thorborg, en slags ekonomisk-historisk genomgång av kvinnors livsvillkor i Kina under 2500 år. Framför allt skildrar hon utvecklingen efter de båda revolutionerna 1911 och 1949. Det är en beklämmande studie i förtryck. Rysansvärt är att läsa om hur man band ihop flickornas fötter till så kallade liljefötter för att öka deras värde på äktenskapsmarknaden. Men att bruket att förstöra flickornas fötter var så cyniskt beroende av behovet av kvinnor som arbetskraft visste jag inte. I södra Kina, där det är möjligt med två risskördar varje år, behövdes alla händer och fötter i jordbruket, där förekom ingen fotbindning. Lite längre norrut där det börjar dyka upp tilläts fötterna vara upp till 10-12 centimeter. Medan i norra Kina, där det fanns arbetskraft i överflöd bands flickfötterna till bara 4 centimeter.

Ett välkänt faktum är att könsfördelningen i Kina skiljer sig åt från den i resten av världen, det finns fler män än kvinnor. Förklaringen trodde jag mig veta: ett-barns-politiken. Eftersom föräldrar bara fick sätta ett barn till världen slog de ihjäl flickebarnen. Men Thorborg visar att det är mycket värre än så. Så länge som det funnits statistik har antalet män överstigit antalet kvinnor i Kina. Enbart beroende på inställningen att kvinnor inte är lika mycket värda som män. Uttrycken det tog sig är otaliga, och många levde kvar långt efter att kommunistpartiet tog makten och förklarade alla människors lika värde. Att fattiga familjer sålde sina småflickor (aldrig sina söner) till slaveri, prostitution eller äktenskap, det kan man ana eftersom det förekommer världen över.
Men att de medvetet lät flickorna svälta ihjäl när det fattades mat, det visste jag inte. I Sichuanprovinsen blev det efter svälten 1959-1961 så stort underskott på kvinnor att de började stjälas. Fortfarande förekommer en illegal handel med flickor, ofta flickor som vuxit upp utan att bli registrerade eftersom föräldrarna inte haft råd att betala de böter som utkrävs ifall man fött mer än ett barn. De finns officiellt inte, saknar alla rättigheter, har varken rätt till sjukvård eller skola och ingen möjlighet att registrera sig för att få hemortsrätt någonstans. Deras enda möjlighet till överlevnad är att bli slav i någons hem.

Jag berättade för min vän när vi träffades i somras. Jag sa att jag hade haft svårt att läsa ut boken eftersom den berörde mig så illa. Hon bara ryckte på axlarna och frågade varför jag då läste den. Varför ta illa vid sig av saker du ändå inte kan göra något åt, tyckte hon. Själv såg hon knappt på nyheterna, ville inte bli störd på kvällarna med världsproblemen. Jag blev så paff att jag inte kom på något att säga. Inte ens när hon strax efteråt uttryckte oro för att ”terrorister” skulle sprida ebola och smitta hennes familj.