Den fråga som infinner sig efter valet i september är hur det kunde vara möjligt att så många röstade på Sverigedemokraterna. Vid valet 2010 fick partiet 5,70 procent, i årets riksdagsval 12,86 procent. Det är mer än en fördubbling. En tröst är att SD inte haft större framgångar bland LO-medlemmar än bland befolkningen i övrigt. Elva procent av LO-fackens medlemmar röstade på SD. Det är alldeles för mycket, men det kunde som sagt ha varit värre. Kanske är det så att satsningen ”Alla kan göra något” haft betydelse. En förklaring är säkert också LO:s satsning i valrörelsen, de cirka 225 000 telefonsamtalen och de tusentals arbetsplatsbesöken. Det gäller nu att inte släppa dessa samtal för att motverka främlingsfientlighet.

Vi måste skilja mellan de som röstar på SD och de som företräder SD. Att utpeka väljarna som rasister är förhastat, även om partifolket inom SD avslöjar sig som anonyma rasister på nätet som hatar på nätterna. Jag tror att många av de som har det knapert har röstat på SD. De har anammat SD:s syn på flyktingmottagandet, att det kostar för mycket pengar. Dessa väljare tycker med tanke på den egna knappa ekonomiska situationen att skattemedlen borde användas till saker som de själva har direkt nytta av. Det här är en diskussion vi måste ta. Det är självklart fel att ställa två utsatta grupper mot varandra. Sverige är ett av världens rikaste länder och vi har råd med både en generös flyktingpolitik och en välfärd värd namnet.

Problemet idag är den ojämlikhet som råder. Den stora utmaning som den nyvalda regeringen nu står inför är att råda bot på detta. Det måste göras. Full sysselsättning är också ett måste. Samtidigt måste regeringen snabbt fatta beslut om att höja taket i a-kassan. Det gäller även sjukförsäkringen som måste bli mänskligare. En annan grupp som har det tufft är fattigpensionärerna. Deras situation måste också ses över. Efter åtta år med alliansen är det många måsten.

Fackföreningsrörelsen har också en viktig uppgift framåt vad gäller löneutvecklingen i samhället. Det är ett ansvar för arbetsmarknadens parter. Det är inte acceptabelt att klyftan mellan arbetare och tjänstemän har vuxit som den gjort under alliansen. En ny rapport från LO visar att medellönen för en arbetare är 24 000 kronor i månaden och för en tjänsteman 34 600 kronor. Lönegapet har ökat till 10 600 kronor, vilket motsvarar 45 procent. Inte sedan 1930-talet har löneskillnaden varit så stor mellan arbetare och tjänstemän. Det är definitivt inte någon bra grund att stå på om man vill skapa ett schysst och jämlikt samhälle.

Vänstervindarna i årets riksdagsval var inte tillräckligt starka. Det måste vi också ta in. Det är nödvändigt med blocköverskridande lösningar. Det gäller för Socialdemokraterna att fylla devisen i valet med innehåll: ”Ett bättre Sverige. För alla.” Om det blir för mycket förvaltande av alliansens politik kommer väljarnas dom att bli mycket hård om fyra år. Det var också ett tydligt budskap i höstens val.