Jag har alltid varit med i facket. Det är sånt man gör i vår familj. Det är tradition att vara medlem. En lång rad av arbetare i vår släkt har dessutom haft lite
svårt att hålla truten gällande vissa saker och därför har det också funnits otaliga i släkten som varit förtroendevalda och fackligt aktiva.
Jag hade dock själv aldrig funderat på det innan frågan ställdes på ett medlemsmöte en rätt blåsig och grå januaridag. Klubben behövde folk och visst kunde jag tänka mig att ställa upp om jag behövdes. Det var trots allt min arbetsplats det handlade om och jag kunde väl dra mitt strå så att säga, om de verkligen inte hade någon annan och det verkade de faktiskt inte ha just då iallafall.
Jag har aldrig ångrat mig, inte så många gånger iallafall. För man kan inte ljuga och säga att det inte är tufft att vara förtroendevald för det är det, speciellt i dessa tider med nerdragningar på personal och effektiviseringar och uppsägningar. Men det är trots allt en förmån och ett privilegium att jobba fackligt och jag tycker fortfarande vissa dagar att vi bor i ett helt fantastiskt land där vi har lagligt rätt att göra just detta.

Detta är faktiskt ingen självklarhet. En skrivarvän till mig som också är fackligt aktiv i det stora landet bortom havet, även känt som Amerika, berättade om sina erfarenheter med att försöka höja löner och reglera arbetstider. Detta var en total omöjlighet enligt henne och hon kunde inte för sitt liv förstå hur vi fick det att fungera i Sverige.
Hon var imponerad och på gränsen till förstummad när jag berättade om saker som vi inom de svenska facken har rätt att ha insyn i. Att vi var med och förhandlade om allas löner var bortom hennes fattningsförmåga. Själv stod hon en gång utanför sin högsta chefs stängda dörr i fyra timmar tillsammans med sina kamrater för att få denne chef att öka lönerna på företaget till blygsamma femton kronor över minimilön, utan resultat tyvärr.

Hon berättade också att de kämpat i flera år för att få till ett avtal som gör att arbetstiderna kan regleras så att personalen skulle slippa jobba övertid om de inte vill eller kan. Utan resultat. De vill få företagen att se att om man är juste mot personalen och inte behandlar folk som slit-och-släng varor betalar det sig i lojalitet och bättre personal.
Hon gav mig en tankeställare om hur bra vi faktiskt har det och om att vi bara ska gå framåt, aldrig bakåt.
Det här är min sista Tankar-i-arbetet-krönika och precis som mitt fackliga uppdrag har detta också varit Reotroligt roligt och nyttigt. Jag säger härmed tack för mig och hoppas att ni har en fin höst nu när vindarna tar i och löven yr kring husknutarna. Kompensera kylan med mycket te och kramar.

Ylva Lee Lindell, processoperatör på Frödinge