Vi måste skapa de alternativ Pinneberg inte hade
”Hur ska det gå för Pinnebergs” av Hans Fallada kom ut 1932 i Tyskland. Med Aimeé Delblancs nyöversättning verkar det nästan som om författaren skrev den för att vi som lever nu ska förstå hur nazismen kunde växa fram, och det i det land i Europa som hade haft den allra starkaste arbetarrörelsen. Idag när alla talar om den framväxande högern som något som helst borde förbjudas, kan det vara värt att ta ett steg tillbaka och titta på historien.
Johannes Pinneberg och hans älskade Lämmchen, går i inledningskapitlet till en läkare för att få preventivmedel utskrivna, men ”försent”. Hon är redan gravid. Hon är uppvuxen i en arbetarfamilj, sympatiserar med kommunisterna och håller hårt på solidariteten arbetare emellan. Pinneberg som är försäljare, tillhör vad Lämmchens pappa kallar en gul fackförening eftersom han närmast är att betrakta som tjänsteman. På jobbet stryker han chefen medhårs, gör allt för att ställa sig in, ändå blir det han som får gå. Lauterbach vågar ingen avskeda, han tillhör stormtrupperna och tillbringar all ledig tid ute på gatorna med att spöa upp folk. När chefen närmar sig honom med rynka i pannan ställer han sig upp och visar sina stora labbar. Kube ute på lagret, är organiserad arbetare, hänvisar till avtalet och sina rättigheter och vänder chefen ryggen. Pinneberg som hukar och försöker vara till lags blir avskedad.
Men mitt i massarbetslösheten lyckas han med det omöjliga: han får ett nytt jobb som försäljare på herravdelningen i Berlins finaste varuhus. Som dock snart börjar med kvoter för expediterna. Pinneberg måste sälja för ett visst antal hundra mark i månaden, annars får han gå. Samtidigt föds barnet och håller honom vaken på nätterna. Lämmchen peppar honom att prata med kollegorna, men de är lika rädda och går bakom ryggen på honom. Han blir avskedad igen.
Nu börjar en vandring mellan de olika biståndskontoren. Han måste köa och förnedra sig hos olika myndigheter för sitt arbetslöshetsunderstöd, för Lämmchens amningspeng och rättmätiga förlossningsbidrag. De som sitter bakom glasrutorna rynkar på näsan och är precis så snorkiga som människor med ett litet övertag över andra kan vara. Boken slutar med att Pinneberg en kväll jagas av polisen enbart av det skälet att han ser ut att vara en tiggare. Fattigdom har blivit ett brott.
Stämningen av osäkerhet och rädsla för att pengarna inte ska räcka fram till nästa månadsskifte genomsyrar varenda sida i boken. För den som inga pengar har handlar allt om pengar.
De flesta i Pinnebergs situation har efter den stora inflationen inga besparingar och allt är dyrt. Samtidigt kryllar restaurangerna av omåttligt rika som vältrar sig i ostron, bor likt furstar och varken har medkänsla eller förståelse för majoriteten av tyskar som har det illa ställt.
Likheten med idag är slående. Pinnebergs osäkra arbetsvillkor påminner om sms-anställningarna inom handeln. Eller alla som går mellan a-kassan, försäkringskassan, socialtjänsten och Fas3- jobb och håller käften för att få ihop till hyran. Att ta ett steg tillbaka för att se lite bättre är ofta ett bra recept för att förstå var man befinner sig i geografin. Detsamma kan sägas om politik. Hade Pinneberg någon möjlighet att påverka sin situation? Vilka är alternativen idag?
Lämmchens pappa skällde Pinneberg för att vara förrädare, eftersom han bar vit krage. När jag var anställd på Scania och det varslades om nedskärningar nöjde sig fackklubben med att försvara de fast anställda, visstidarna och de inhyrda fick gå. Kanske hade bitterheten hos dem som blev arbetslösa minskat om de blivit försvarade? Istället för att anmäla papperslösa borde vi kanske försvara dem? Jag tror att vi måste bygga solidariteten mellan arbetande människor så bred som möjligt för att skapa de alternativ Pinneberg inte hade.