– Det är som slaveri, säger Filip när han ska beskriva den verksamhet hans arbetsgivare, ett känt bemanningsföretag, bedriver.
Medveten om att slaveri kan uppfattas som en överdrift tillägger han:
– Jag kan inte hitta något annat passande ord.

Filip har arbetat som inhyrd styckare på svenska slakterier i 3-4 år. Inte för att det är drömjobbet eller för att han stortrivs utan därför att det är ont om jobb i hans hemstad och i Polen över huvud taget. Och de jobb som finns är dåligt betalda.
Innan Filip kom till Sverige arbetade han i många år runt om i Europa. Bland annat som byggnadsarbetare i Tyskland. Att stycka kött och fläsk lärde han sig i Spanien och Italien.
Filip är runt 30 år gammal och heter egentligen något annat. Han låter sig intervjuas av Mål & Medel för att han vill berätta om hur bemanningsföretag arbetar och hur det är att vara inhyrd, på villkor att han får vara anonym och att texten inte blir så detaljerad att han kan kännas igen. Då riskerar han att bli utan jobb.
Hans svenska är inte mycket att hurra för och min polska är obefintlig och därför genomförs intervjun på engelska, som båda behärskar hjälpligt.
Det börjar lite bakvänt med att Filip ställer frågorna. Vad känner jag till om hans arbetsgivare? Om bemanningsföretag? Om löner och villkor? Om jobbet som styckare?
Han är ivrig att berätta, men vet inte var och hur han ska börja. Efter lite funderande tar han fram det anställningsavtal han fick när han började. Avtalet består av en förtryckt blankett med rutor att fylla och kryssa i. Innehållet är på svenska och allmänt hållet. Det enda som verkar ordentligt specificerat är styckepriset för olika styckningsdetaljer, som anges exakt på ettöringen.

Avtalet säger heller inte allt konstaterar Filip.
– Som att ingen inhyrd får betalt för första dagen på jobbet. Eller att vi får betalt en månad i efterskott. Inget för helger eller röda dagar (helgersättning). Ingen semesterersättning.
Efter påstötningar får de nu ändå betalt för röda dagar.
– Genom att ersättningen för övriga dagar sänkts.
Lönehöjning eller kompensation för inflation har inte förekommit på många år.
– Det har hela tiden varit samma ersättning för det vi styckat, eller sänkt ersättning.

Plötsliga prissänkningar på olika styckningsdetaljer är inte ovanliga förklarar Filip.
– Utan information, utan förhandling. Bara så.
– De siffror, de priser per styckningsdetalj som står i anställningsavtalet betyder ingenting. De kan ändras utan vidare.
Han har genom Livs klubb på slakteriet fått information om vilka lagar och regler som gäller på svensk arbetsmarknad. Och genom internet är det möjligt att få fram mer information, hur mycket som helst, för den som är intresserad påpekar han.
Det finns lagar, regler och kollektivavtal, och dem ska man rätta sig efter anser Filip. Det gör inte hans arbetsgivare.
– Anställningsavtalet kan jag använda som toalettpapper om det skulle ta slut hemma, mer är det inte värt.
– Säger avtalet exempelvis 13,25 per skinka så kan det ändå plötsligt förändras till 11,71. Andra saker kan också förändras utan vare sig information eller förhandling. Avtal? MBL? Glöm det!
Så långt in i intervjun börjar tankarna fladdra runt. Är det jag, och andra som jag, som möjliggör utnyttjandet av utländska arbetare? Godtrogna svenskar som tror att alla spelar efter reglerna och att det som satts på papper och undertecknats också respekteras.
Eller har vi blivit så cyniska att vi struntar i hur och på vilka villkor det fläsk, det kött och de kläder vi köper produceras, bara priset är lågt? Har det gått så långt?

Filip märker min förvirring och fyller på med fler exempel.
– Jag hade en arbetskamrat som var duktig. Han jobbade snabbare och tjänade mer än jag gjorde, men när han blev sjuk fick han ändå mycket lägre sjuklön än jag fått.
Varför?
– Varför? Det handlar om godtyckliga beslut, det styrs av arbetsledarna. De tycker om att bestämma, att ge order.
En annan kollega blev riktigt sjuk. Han hade hög feber, snorade och hostade. Han sa till arbetsledaren att han var för sjuk för att jobba.
– Arbetsledaren förbjöd honom att gå hem.
Själv har han flera gånger blivit nekad att gå till företagshälsovården.
Styckarnas villkor, i stort och i smått, styrs av ”the boss”, av bemanningsföretagets arbetsledare.

Filip och flera av hans kamrater verkar väl insatta i reglerna på arbetsmarknaden, vad som gäller på en normal arbetsplats. Det gäller inte på slakteriet, för de inhyrda.
– Den som säger ifrån, kräver sin rätt, blir mobbad av arbetsledningen, säger han.
Han har sett det ske många gånger, hur arbetskamrater mobbats, och har även fått känna på det för egen del.
Mobbningen kan ta sig olika uttryck.
– Vanligt är att arbetsledaren går på en och säger att man gör ett dåligt jobb.
– Vi har ögonen på dig – vi ser om du arbetar för sakta. Det är ett ständigt hackande. Pågår det tillräckligt länge tar man stryk, självförtroendet får en knäck. Man blir tyst.
Arbetsledningen kan också få för sig att inte betala ut lön, eller fördröja betalningen.
– Pengarna kommer inte. Man stöter på och frågar varför. Och kan då få till svar att det var fel på en siffra i det kontonummer som uppgetts, och därför har det inte gått att föra över pengar. Men kontonumret är detsamma som förra månaden, och då var det inga problem.

Det är barnsligt och genomskinligt anser Filip, men det är så de gör. Kanske bara för att visa vem som bestämmer.
Styckarjobbet är tufft, och ännu tuffare för de inhyrda. Filip vet inte om det är avtalat mellan slakteriet och bemanningsföretaget att de inhyrda ska ha de tyngsta och slitigaste jobben, men i praktiken är det ändå så det är hävdar han.
Filip känner till att allvarliga tillbud och olyckor ska anmälas till Arbetsmiljöverket. Och tillbud och olyckor är vanliga tillägger han. Men var är alla rapporterna?
– Det är bara om något går alldeles galet, så att det inte går att gömma undan, som det rapporteras.
Känner slakteriet eller facket till förhållandena? Filip slår ut med händerna. Vet högsta ledningen i uthyrningsföretaget något om verksamheten lokalt?
– Vill de veta? Behöver de veta? kontrar Filip. Jobbet blir ju gjort och pengarna kommer in, det är väl det enda som räknas.
• Ni ser till att jobbet blir gjort, men hur länge? Hur lång tid står man pall som inhyrd styckare?
– Kanske fem-sex år. Själv känner jag redan nu av axlar och nacke, efter knappt fyra år i yrket.
Inhyrda är en förbrukningsvara konstaterar Filip.