”Jag orkar inte leva längre mamma.”
Det var orden min tioåriga lillebror sade efter att för fjärde gången den här terminen ha blivit misshandlad i skolan. Efter att återigen ha knuffats till marken, återigen ha blivit sparkad och slagen. Efter att återigen ha blivit påhoppad efter de andra gångernas stryptag och järnrör. Återigen ha fått höra hur ful han är, hur ful hans mamma är, återigen ha fått frågor om vem han försöker vara och ännu en gång lämnats ensam och utanför.

Någonstans här går jag sönder. Någonstans här börjar jag undra hur detta är möjligt. Hur någon kan vilja göra illa denna underbara unge som sedan den stund han lärde sig att öppna dörrar spenderade all sin tid i mitt rum, lekandes på golvet eller sjungandes ”Blinka lilla stjärna” när jag egentligen behövde plugga. Som alltid ville sitta i ens knä och som när han var trött kröp upp i sängen och somnade med huvudet på kudden.
Som knappt hade lärt sig prata innan han för första gången talade om för mig att han älskade mig när jag knäppte hans jacka för att sätta honom i vagnen under min dagliga promenad med löftet om att stanna i lekparken. Denna underbara unge som kramar en när man är ledsen, ger en tidiga julklappar och som sin ringa ålder till trots alltid lyckas säga precis vad man behöver höra. Som jag när han var liten kunde trösta, kunde hålla i famnen och blåsa där han hade ont.

Vad säger jag till min lillebror när han inte orkar leva längre? Hur kan jag lova honom att allt kommer att bli bra när ingen på den där skolan kommer till hans försvar? När lärarna säger ”vi har ingenting sett” och tror på de andra för att de är fler? När de skyller på honom utan att någonsin reflektera över det faktum att han är den som ligger medan de andra alltid står? Hur kan jag trösta honom när jag vet att de där orden kommer att stanna kvar långt efter det att skolan har tagit slut, att de kommer att göra det svårt för honom att släppa in människor, svårt för honom att våga lita på någon annan än sig själv? Hur talar jag om för honom att såren kommer att läka när jag vet att ärren kommer att finnas kvar? Att de där orden kommer vara de ord han tror på även när någon annan säger motsatsen?

Hur länge ska det här få fortsätta innan någonting händer? Hur många barn ska behöva känna sig misslyckade och rädda, fula och värdelösa innan någon sätter stopp för något som kommer att förfölja dem en lång tid framöver? Hur många gånger ska en lärare få säga ”bry dig inte om vad de säger och håll en låg profil så slutar de” och ”när de säger att du inte får vara med ska du bara gå därifrån utan att ifrågasätta” innan man tar det här problemet på allvar? Hur många barn ska behöva sätta livet till innan man inser hur illa det är?
Han är inte ful, min lillebror. Hans mamma är inte heller ful och den enda han försöker vara är sig själv. Denna underbara, osjälviska lilla glädjespridare som jag har älskat villkorslöst sedan jag för första gången höll honom uppe på BB. Hur mycket jag än önskar kan jag inte blåsa bort det här. Jag kan inte krama bort det heller, kan inte lova att allt kommer att bli bra när människorna som kan hjälpa honom vägrar att se.

Därför är det på tiden att vi gör det. Ser dessa barn som ständigt far illa, som växer upp och hatar sig själva för att de alltid får höra att de inte räcker till. Som blir retade och slagna för att de inte är som andra, för att vi i detta samhälle visserligen pratar om att alla ska behandlas lika men ändå sprider budskap om att vissa är bättre. Det är dags att lära barnen att olika är bra, att man får vara som man vill och att man är värdefull ändå, och det är dags för oss vuxna att ge dem den bilden.

Jag vill inte förlora min lillebror och jag vill inte att den här världen ska förlora fler barn för att man inte blir accepterad som man är. Som Leo Buscaglia sade: “Kärleken skapar ett ’vi’ utan att förstöra ett ’jag’”.
Sarah Larsson