Att representanter från Fairtrade och fackföreningsrörelsen träffas och diskuterar hur de anställdas rättigheter ska stärkas inger hopp. Det är bra att dessa rörelser fördjupar sitt samarbete.
I Sverige har försäljningen av rättvisemärkta produkter ökat. Det är också många fackliga medlemmar som är engagerade. Tolv fackförbund, däribland Kommunal och Unionen, är medlemmar i föreningen. LO finns representerat i styrelsen och är också delägare i bolaget som äger rättvisemärket och som fattar beslut om vilka produkter som ska märkas.

Själva rubriken för arbetskonferensen, som hölls i Stockholm i slutet av januari, var talande: ”Två rörelser – ett syfte?” Frågetecknet visar att samsynen vad gäller syftet inte är helt självklar. Målet när det gäller rättvis och hållbar handel är gemensamt. Men de båda rörelserna använder sig av olika medel. Rättvisemärkning kan aldrig vara ett alternativ till facklig organisering. Däremot kan märkningen vara en dörröppnare för facket på arbetsplatser där organisering motarbetats. Det kan också vara ett sätt att skapa opinion.

Livs tillhör de fackförbund som inte är medlemmar i Fairtrade. Frågan var uppe för prövning 2009 då Livs kongress avslog en motion om medlemskap. Helt klart har det hänt en del sedan dess. Fairtrade har lyssnat på den fackliga kritiken som förts fram av bland annat IUL, livsmedelsarbetarnas international, och framsteg har gjorts.

Som ett led i att förbättra de fackliga relationerna antog Fairtrade nya standarder förra året vad gäller arbetstagarnas rättigheter och de börjar gälla från juli. Det är viktigt att de kan omsättas i praktiken. Det finns också en uttalad ambition att 2017 ta sig an alla led i handelskedjan, det innebär att man inte bara fokuserar på lantbrukssektorn i länder med utbredd fattigdom utan även på förädlingsledet och handelsledet. Det kommer definitivt inte att bli lätt att greppa hela kedjan men det är samtidigt nödvändigt och något som jag och många med mig länge har efterlyst.

Helt klart finns det en vilja och en önskan att närma sig fackföreningsrörelsen. För rättvisemärkt är det en fråga om trovärdighet, för fackföreningsrörelsen en fråga om att använda de goda krafter som står till buds. Det finns gott om bra exempel på när samarbetet fungerat, samtidigt finns det också exempel på när det inte fungerat och där fackföreningsrörelsen varit mycket kritisk. Det viktiga är att dra lärdom och vara beredd till förändring. Mötet i Stockholm resulterade i att båda rörelserna var överens om att de ville fortsätta att utveckla samarbetet och lösa de problem som lyftes fram.

Från att ha varit kritisk till rättvisemärkning har jag efter pressträffar, öppningsanförande och samtal med deltagare blivit mer positiv. I dag finns hos Fairtrade en helt annan inställning till facket och hur viktigt det är med organisering för att arbetarna av egen kraft ska kunna förbättra sina arbets- och levnadsvillkor.

Betydelsefullt är också samsynen på handelns makt och det problematiska med att ett fåtal företag kontrollerar produktionskedjorna. Varken lantarbetare eller livsmedelsarbetare tjänar på detta, tvärtom får arbetare från bägge sektorer betala ett högt pris för den billiga maten. Det är helt nödvändigt att skapa opinion kring det här. De båda rörelserna har mycket att tjäna på att göra gemensam sak.