Under några år då jag ofta pendlade från Orsa ner till Uppsala, passerade jag den lilla orten Hofors som jag inte visste mycket om. Jo, det fanns ett järnverk och kommunisterna hade varit starka i röda Hofors, nu var det väl Vänsterpartiet. I övrigt verkade det vara en ganska sömnig avfolkningsort i Gästrikland som förgäves försökte verka attraktiv för den förbipasserande.
En av de märkligaste böckerna i den svenska arbetarlitteraturen har dock detta lilla Hofors att tacka för sin existens. Molly Johnson föddes på orten 1931 och någon gång i femtiotalets början var hon på Folkets Hus-bion och såg Sergej Eisensteins berömda stumfilm ”Pansarkryssaren Potemkin”, från 1925. Den hade just blivit tillåten i Sverige och handlar om det första tsarryska örlogsfartyget vars besättning ställde sig på den ryska revolutionens sida och gjorde uppror utanför Odessa. Eftersom det bara var år 1905 så misslyckas aktionen men det som hände på Potemkin sågs som en första omstörtande gnista till revolutionen 1917.

Molly Johnson var bara i tjugoårsåldern när hon klev ut från bion i Hofors, påverkad av den ryske regissörens snabba montageteknik. Kanske såg hon redan då den stora revolutionens fartyg tränga sig in med ett brak och ett gnissel och lägga till i den smutsiga ån framför järnverket. Det är nämligen precis vad som händer i början av den korta roman hon skrev. Arbetarna på bruket i Grusviken (Hofors) stirrar chockade på en vilsekommen kanonbåt, hög som ett trevåningshus med viga matroser. ”Pansarkryssaren” kom i Rabén & Sjögrens unglitterära ”Partisanserie” 1955, och togs emot ganska väl. Den okända debutanten fick ett genombrott och skapade förväntningar.

Johnsons roman är en smått genialisk, smått stereotyp samhällssatir som lever i sin sjövilda expressionistiska montageteknik. Ömsom het realism, ömsom hetsig revolutionsmelodram.
Den saknar både handling och huvudperson men allt hör ihop, som i en diktsamling: i herre-slav-mentaliteten på verket och bruksarbetarnas upprorsdrömmar, i deras kroppar och röster, deras förlorade självrespekt. Vad händer om revolutionen tränger in i hjärtat på den svenska industrin? Är det bara en omöjlig dröm? Arbetarna tillverkar ju stålet som skjuter deras socialistiska drömmar i sank.
Molly Johnson var arbetarflickan som gjort en bildningsresa, gått på journalistskola i Stockholm, arbetat som hushållerska. Hon hade rest till England och bott hos kväkarfamiljer, sedan i Tyskland hos den kristna Bruderhof-rörelsen. När ”Pansarkryssaren” kom ut var hon hemma igen, men redan gift och småbarnsmamma. Hon skrev ingen uppföljare, nästa roman ”Morbror Anders”, en dokumentär om en stukad bruksarbetare, kom trettio år senare.

Enligt egen utsago blev hon hemmafru och tog hand om familjen. Idag bor hon i Borlänge och skriver alltjämt. Men hennes debutverk lever och vägrar glömskan, det återupptäcks av nya generationer och har prisbelönats flera gånger i efterhand.
Jag betraktar inte ”Pansarkryssaren” som ett mästerverk, mer som en oslipad, vacker ansats. Men jag lyfter på hatten för en ung arbetarkvinnas uppfinningsrikedom och kurage att våga berätta denna djärvt globaliserade roman om kapprustning, klasskillnader och kapitalism – i en för tiden ganska provinsiell och självbiografisk arbetarlitteratur under 50-talet.