Bild:

– Det är roligt att stå i butiken och sälja kött från djur som jag själv slaktat och styckat. Det är nog inte så vanligt, säger Rose-Marie Palmqvist.
Det finns drygt 100 kontrollslakterier i Sverige. Järnabygdens slakteri tillhör de minsta anläggningarna. Här arbetar Rose-Marie Palmqvist sedan tre år tillbaka. Hon är både slaktare, styckare och butiksbiträde.
En torsdag i mars besöker jag slakteriet som ligger i Dala-Järna, vackert beläget inbäddat bland åkrar vid kanten av ett flygfält. De är två anställda som jobbar här. Tillsammans slaktar och styckar de cirka 1 000 djur om året, cirka 300 storboskap och 700 lamm.
– Vi slaktar en dag i veckan på våren, och två dagar i veckan på hösten. Ju mer vi slaktar ju mer blir det att stycka, berättar Rose-Marie Palmqvist.
Det var hennes sambo som fick henne att söka sig hit efter mammaledigheten. Någon erfarenhet av denna typ av jobb hade hon inte.
– Det började med att de behövde folk i butiken. Jag sökte och fick det, berättar hon.
Hennes sambo jobbade både som slaktare och styckare. Hon blev intresserad av att lära sig hantverket och han kom att lära upp henne och även hennes arbetskamrat, en kille i samma ålder som hon själv. Sedan ett halvår jobbar hennes sambo inte kvar på slakteriet då han ville pröva något annat.

Det är nu Rose-Marie och hennes arbetskamrat som håller verksamheten gående. Hon visar mig runt på slakteriet där det mesta ryms på en mycket liten yta. Först visar hon var de ställer upp djuren innan slakt, sedan var de avlivar dem och sedan var själva slakten sker. Sedan visar hon mig var de styckar och paketerar köttet.
Hon är medveten om att det är ovanligt att kvinnor gör hennes jobb. Hon får en hel del reaktioner.
– Jag får ofta höra att jag är tuff som håller på med detta. Många frågar också om det inte är otäckt. Jag svarar då att jag är van. Jag är så inne i det.
Hon får jobbet att låta ganska så enkelt. Ändå utför hon ett arbete som brukar betraktas som typiskt manligt och fysiskt krävande.
– Det här jobbet handlar inte om styrka. Den enda begränsningen jag har är att jag är lite kort i rocken.
Slakteriets nisch är närproducerat kött. De djur som slaktas kommer framför allt från Staffan Skoglunds gård, det är han som äger slakteriet, men också från andra gårdar runtikring. En del av köttet tar bönderna tillbaka. En del säljs i slakteriets butik, till restauranger i närområdet och sedan en tid tillbaka i den lokala Hemköps-butiken i Dala Järna.
Hon rättar till kepsen och talar om att hon motionerar och att hon byggt upp sin kropp. Samtidigt så känner hon som alla i branschen av jobbet.
– På hösten när vi styckar mycket kan jag få ont i handlederna. Jag kan då varva med att paketera.

Det märks att hon trivs med sitt jobb, att hon känner yrkesstolthet. Viss oro kan jag dock skönja. Ägaren, som är pensionär, vill att någon annan ska ta över slakteriet. Det har hittills gått rätt trögt.
– Jag hoppas att det kommer att ordna sig. Jag skulle vilja jobba kvar, säger hon.
Hon känner sig inte fullärd utan lär sig hela tiden något nytt.
– Det gäller att vara envis och snappa upp saker medan man jobbar.
Vid sidan av det krävande jobbet att slakta och stycka så städar de båda anställda hela slakteriet.
– Det är skrubbning åt alla håll som gäller. Vi avsätter rätt så mycket tid åt städning. Jag har gjort städscheman som vi följer så att det blir ordentligt gjort. Det tar på krafterna. Jag är ganska så trött när jag kommer hem, framför allt efter en slaktdag.
Klockan börjar nu närma sig 12 och det gäller nu att fylla på i slakteriets butik med detaljer från både nöt, gris och lamm. Butiken ligger i anslutning till slakteriet. De håller bara öppet torsdagar och fredagar mellan klockan 12-16. Rose-Marie, som är den som brukar stå i butiken, gör sig klar för att ta emot kunder.
– Det brukar vara många som hänger på låset när våren kommer och det börjar bli dags för grillning. Det är många som uppskattar att handla här. Vi vet ju precis varifrån köttet kommer. Jag får också många frågor om hur köttet ska tillagas. Jag brukar berätta hur jag själv gör.