År 1991 köpte familjen Rausing Alfa Laval. Den månghövdade klanen, med överhuvud och ättlingar till tredje led tågade likt ett statsbesök genom fabrikslokalerna i Tumba. De förevisades maskinerna, produktiviteten och produktionen, allt såg ut att vara till belåtenhet. Men vad de ditresta utlandssvenskarna varken visste eller begrep var att även den trasiga Toshiba karusellsvarven putsats upp och fyllts med skärvätska. Den brummade och lät, men under det ymmniga vita flödet fanns inget verktyg och inget arbetsstycke.
Jag kunde inte låta bli att koppla ihop detta som jag hörde medan jag var bosatt i Botkyrka med vad jag läste i Sigrid Rausings bok ”Anteckningar från en kolchos”. Sigrid Rausing är barnbarn till uppfinnaren av tetrapaken, och därmed ägare till åtskilliga av miljonerna som förvaras i schweiziska bankvalv. Om hon var med den gången hennes familj gick genom den nya familjeegendomen vet jag inte, men två år senare, 1993, levde hon ett år som antropolog i byn Birkas på Estlands västkust. Hon reste dit för att skriva en avhandling om estlandssvenskarna.
Att som stenrik arvtagerska till en av världens allra största förmögenheter ge sig i kast med att leva med människorna i en av Estlands avkrokar är modigt, men förutsättningarna att på ett djupare plan förstå sammanhangen var nog inte bättre för henne än de var för de vita män som på 1800-talet reste till Afrika för att kartlägga människorna där. Det en människa ser med ögonen tolkas av hjärnan, och det sedda kan bara förstås med den kunskap som redan finns inmatad i hjärnvindlingarna. Därför kunde de tidiga antropologerna inte förstå innebörden av de matrilinjära samhällsstrukturer som de stötte på (till exempel att härstamning räknas på kvinnans sida, att en morbror är högre rankad än en farbror). Det övergick deras fattningsförmåga. På samma sätt blev familjen Rausing dragna vid näsan av hur väl maskinparken de förvärvat i Tumba fungerade. Miljonärernas erfarenheter av skärande bearbetning var för liten för att de skulle genomskåda tricket med flödande skärvätska, vilket var precis vad ledningen räknat med.

Så forskning och akademi i all ära, klass har en hel del med saken att göra. Själv uttrycker författaren det med sin handledares ord: ”Man försöker förstå sig själv, sitt eget samhälle och det samhälle man studerar på en och samma gång.” Hon hänvisar till sin ”svenskhet” som sin väg att förstå människorna i Birkas, och då framför allt den svensktalande minoriteten. Hon skriver att hon också tillhör en svensktalande minoritet. I England.

Men under läsningen dyker hennes egna frågetecken upp, som om hon, utan att säga det ändå ifrågasätter hela projektet. ”Vi underskattar i hur hög grad våra individuella berättelser vilar på en underförstådd gemensam historia”, skriver hon. Hon anar hur långt ifrån att förstå hon är, avståndet mellan henne och innevånarna i Birkas beror bland annat på hennes förmögenhet, hennes rika uppväxt och hennes tillhörighet i överklassen. På ett annat ställe minns hon de estniska ”fattigdoms-orden”: ”vedspisar, gamla kläder, smala järnsängar, gamla tvålbitar, sår runt barnens munnar, potatis och kål. Orden har så stor innebörd om man sett och levt med verkligheten av dem, och är så tomma om man inte gjort det.”
Nu, tjugo år senare undrar Rausing om inte människorna pratade om henne bakom hennes rygg. ”Det var så lite som diskuterades i min närvaro, men det är möjligt att deras liv i min frånvaro var helt annorlunda.”
Utan att ha varit där kan jag med säkerhet säga: Självklart pratade de om henne, hon fick inte veta bråkdelen av vad som diskuterades.