Min tyste dubbelgångare satt på stolen bredvid mig och såg besvärad ut. På undersökningsbordet låg den nakna kroppen efter det som en gång varit vår jordiska närvaro.
Att vi delade den här stunden var ändå något hoppfullt. Det var en möjlighet för oss att bearbeta det som hänt. Vi hade svårt för det.
Vi sökte inte efter svaret på en gåta. Det var ett för länge sedan passerat stadium. Efter att man avlidit har man ingen äganderätt till sin kropp. Den tillhör de efterlevande som enligt lagen får eller till och med måste skära sönder den, stycka den och lägga den i plastpåsar som skickas till Rättsmedicin.

Om kroppen förvaras kallt blir den aldrig en sanitär olägenhet. När det är dags bränns den under hög värme. Därefter sopas askan ihop och läggs i en urna som grävs ner i jorden. Att se sig själv liggande på undersökningsbordet var plågsamt för oss båda. Vi var omogna. Vi hade svårt att låta det som hänt bli en del av det förflutna.
Läkaren sköt skjutmåttet mot hälarna och antecknade kroppslängden, 186 centimeter. Han vände på huvudet och avläste vikten, 86 kilo. Han konstaterade att kroppen företedde en kraftig muskulatur och ordinärt hull. Över kroppens ryggrad syntes något bleka, blåröda likfläckar med blekta understödsytor under säte och skuldror. Han kände på lederna och konstaterade att kraftig kvarstående likstelhet fanns inom armbågsleder, handleder, knäleder och fotleder. Huvudet var bevuxet av upp till fyra centimeter långt hår som grånat.

Läkaren tittade på ögonlocken som företedde en diffus, blåröd missfärgning. Ögonens pupiller var medelstora och runda. I underkäken fanns egna väl sanerade tänder. Inom halsens vänstra omfång kunde ses en till huden med plast- och tygtejp fastsatt så kallad infartskanyl, en plastslang för tillförsel av vätska respektive, en annan för tagande av blod från kroppen syntes under. Dessa två hjälpmedel togs bort. Från stickskadan i halsens vänstra omfång rann flytande blod.
Jag kunde inte komma på något mer att säga. Min dubbelgångare som satt bredvid mig teg också.