För en tid sedan hörde jag i P1 ett radioreportage av David Carlqvist från Kina. Den tidigare högst uppsatte säkerhetschefen, Zhou Yongkang, hade fallit i den pågående anti-korruptionskampanjen. Krasst konstaterade Carlqvist: ”Det är ingen tvekan om att Zhou gjort sig skyldig till åtminstone en del av vad han anklagas för, men det är inte därför han fallit.” Han föll för att han inte ingick i den falang av kommunistpartiet som idag innehar makten i Kina. Jag kunde inte låta bli att tänka på det medan jag läste Michail Chodorkovskijs lilla bok ”Mina medfångar” som kommit ut på Erzats.

Chodorkovskij hyllas i västvärlden i dag som en som kämpar mot Putin för demokrati i Ryssland. Med beundran berättar journalist efter journalist att han var landets rikaste man(och den sextonde rikaste i världen)innan Putin stal hans oljebolag Yukos och satte honom i fängelse. I tio år flyttades han, likt vilken skurk, bandit eller politisk fånge som helst, mellan olika fängelser och läger, berövad alla sina miljarder, oljekällor och internationella kontakter. Ingen behöver tvivla på att det var hemskt. Ryska fängelser och läger är inte bättre än sovjetiska. Många har vittnat om dem. Nu gör även Chodorkovskij det. Översitteri, angiveri, stölder och misshandel – allt är i stort sett likadant som under Stalins tid. Det hade jag förväntat mig.
Nej, istället är det något annat som slår mig medan jag läser de korta, små berättelserna. Det är hans förvåning över hur medfångarna reagerar, att de äger självrespekt och resning, att de har moral mitt i eländet.
Inledningsvis säger han att han inte vill idealisera människorna han mött. Men att han sett att många har sina principer, som de är beredda att lida för. Och sedan följer tjugoen skisser över olika personligheter som gjort intryck på honom. Åtföljda av kommentarer som: ”Det är direkt kusligt när man tänker på alla människoliv som förslösas helt i onödan, alla öden som krossas genom egen förskyllan eller av det själlösa Systemet.”

Jag känner igen förvåningen. Det är samma slags höjda ögonbryn som när det kom en höjdare med utländskt besök för att titta på oss på golvet i fabriken och hajade till när vi kunde svara direkt på frågorna som var ställda på engelska.
Och när Chodarkovskij skriver: ”för vår stat betyder individen mindre än ingenting – den är bara en siffra i rapporten”, blir jag närmast ilsken. Jaha, tänker jag, det är så dags att inse det nu. Men medan han i sin ungdom gjorde kometkarriär i Komsomol var det nog inte det han funderade på. Inte heller när han efter Sovjetunionens kollaps utnyttjade sina politiska kontakter och blev vice energiminister under Jeltsin. Från den positionen hade han bästa utkiksplats över utförsäljningarna av statlig egendom. Han köpte Yukos plus Rysslands två största oljefyndigheter för 300 miljoner dollar…

Som alldeles vanlig nyhetskonsument och bokläsare måste man hela tiden sålla och värdera det som sägs och skrivs. Man kan inte bara svälja ”sanningarna” som levereras. Det är lätt att förfasas över ett sådant öde som Chodorkovskijs.
Speciellt nu när han framställs som ett demokratiskt hopp jämfört med despoten Putin. Men jämställ honom inte med till exempel Anna Politkovskaja, journalisten som mördades för att hon avslöjade vad den ryska regimen höll på med i Tjetjenien. Chodorkovskij anklagades och dömdes för skattefusk av Putin.
Jag har ingen aning om det var så eller ej, men kan inte låta bli att tänka på det Carlqvist sa om Zhang: ”Det är inget tvivel om att han är skyldig till åtminstone en del av det han anklagas för, men det är inte därför som han åker dit…”