På 40-talet betraktades slaget mot lusen som definitivt vunnet. Det hörde till det gamla landet som skulle försvinna för alltid. Men så blev det inte.
– Jag är här, säger Lusen.
– Så är det, konstaterar vi.
– Jag lever av blod.
– Det är möjligt, men vi har lite bråttom just nu, Lusen lille. Tidningen ska gå i tryck.
– Jag tar era idéer och omvandlar dem till era värsta mardrömmar. Jag är ett monster. Jag är en vampyr som ni inte vill kännas vid, när ni står framför era upphöjda datorbord.
– Vad vill du, Lusen?
– Jag vill berätta om Simone Weil, en fransk filosof och mystiker av judisk börd som deltog frivilligt på de rödas sida i spanska inbördeskriget. Innan dess var hon på en Renault-fabrik för att lära känna bilarbetarnas villkor.
– Okej, säger vi.
– Hon ville vara delaktig i motståndet. När nazisterna ockuperade Frankrike flydde hon för sitt liv och hamnade i England, där hon gjorde filosofiska radiosändningar, riktade till landsmännen som blev kvar. Vad skulle de göra med det fria Frankrike? Hon menade att det måste bli något nytt?

Lusen har klättrat upp på skärmen och ser på oss med okänsliga insektsögon som inte speglar en enda känsla. Det är något fel på hans ögon. De är inte uppbyggda som våra. Att säga vad de ser är  svårt, kanske bara varmt blod.
Han säger att Simone Weil ville att det skulle upprättas en plan som gav arbetarna tillfälle att slå rot. Rotlösheten var orsaken till katastrofen. De stora fabrikerna skulle avskaffas, arbetstiden halveras. Halva dagen skulle ägnas åt arbete och den andra åt kamratskap, men det var inte kamratskapet som var det viktigaste, utan det var drömmen om att äga ett hus och en liten bit jord.

Denna trefaldiga egendom – maskin, hus, jord – skulle, enligt Simone Weil, skänkas av staten då arbetaren ingick äktenskap, på villkor att han framgångsrikt genomgått ett svårare tekniskt prov jämte en examen för kontroll av intelligens och allmänbildning.
– Något gick fel när Simone Weil drömde om framtiden, säger Lusen.