Kakor. Inte så stor skillnad gentemot kött och förmodligen inte så stor skillnad gentemot
Volvobilar heller. Industrijobb är rätt lika
oavsett vad man tillverkar och arbetet ofta monotont och rätt låst.
Att jag reflekterar över just detta beror på att jag bytt jobb sen sist. Kände att 15 år på Slakthusområdet i Stockholm får räcka, nu behöver jag göra något nytt och i skrivande stund sommarjobbar jag på Delicato. Vad som händer sen får framtiden utvisa.

En annan sak sen sist är att jag har sprungit mitt första maraton. Ett år tidigare än ursprungs plan och på en tid som var 13 minuter snabbare än mina drömmars mål.
En upplevelse som är obeskrivbar för den som inte har gjort något liknande men den största behållningen är den känsla som infann sig när mållinjen passerades.
Känslan var nog inte helt olik den när jag vågade kliva in till chefen och yttra de befriande orden ”Jag säger upp mig”.
Kanske är det detta som utmärker arbetarklassen, att vi är så rädda om våra trygga arbeten att vi hellre klamrar oss kvar trots att vi kanske inte trivs än att våga ta steget och kliva ut i det okända.

Naturligtvis finns det orsaker till detta. Årtionden av urholkning av välfärdssystemet har gjort att det inte finns så mycket trygghet kvar för oss som mest behöver det.
Lite nedärvd Jante på det så är det antagligen en större prestation att våga sig på en ny bana i livet än att genomlida ett maratonlopp.
Att regeringen nu fick igenom budgeten med hjälp av den så hatade decemberöverenskommelsen är ett litet steg i rätt riktning. Tänker närmast på den lilla återställningen av a-kassan. Långt ifrån tillräckligt för att den ska bli en verklig trygghet men det sänder ändå en signal att vi arbetare är någonting värda där vi står i eller utanför produktionen.
Jag önskar att fler vågar utmana sig själva. Byta jobb, springa maraton eller varför inte ta steget och bli fackligt förtroendevald.

Önskar ännu mer alla Livsmedlemmar en
fortsatt trevlig sommar med välbehövlig semester!

Niklas Mylfalk, sommarjobbar nu på Delicato.