Får man elda i skog och mark? Vilka växter och djur är fridlysta? Är djurungen verkligen övergiven?

På sommaren sjuder naturen av aktivitet. Då lockas vi människor utomhus och vistas gärna i skog och mark. Men det är inte bara att klampa iväg hur som helst.
Det är tack vare allemansrätten som vi kan röra oss fritt och plocka blommor, bär och svamp. Den är inskriven i grundlagen och används så fort vi tar en skogspromenad, paddlar kanot eller bara sitter på en sten.
– Det fina är just att vi får vistas nästan var som helst i naturen. Men vi måste också ta ansvar för djur och växter och visa hänsyn mot markägarna. En enkel grundregel är att inte störa eller förstöra. Elda med försiktighet och låta bli att hugga ned träd. Ganska självklara saker, säger Per Nilsson, handläggare på Naturvårdsverket.

Naturligtvis ska vi inte heller ge oss på fridlysta arter. Sådana är fredade och får inte plockas, fångas, dödas eller skadas. I många fall gäller det även frön, ägg, rom eller bon. Fridlysta arter kan vara sådana som är starkt hotade – eller relativt vanliga men som är populära att plocka eller fånga.
Bland de cirka 300 arter som är fridlysta över hela landet finns samtliga orkidéer, alla grodor, paddor och ödlor liksom huggormar, hasselsnokar och snokar. Här ryms även malar, flodpärlmusslor och många insekter. Vissa är väldigt sällsynta och ingenting man ser under en vanlig tur ute i det fria. Däremot kan man stöta på djurungar – från älgkalvar och rådjurskid till harpaltar och fåglar – som verkar ensamma och övergivna.
– Man ska låta djuret vara och backa därifrån. Stillsamt göra en kringgående rörelse. Mamman finns nästan alltid i närheten och när du har dragit dig tillbaka kommer hon fram igen, berättar Per Nilsson.

I naturen är det även viktigt att hålla ordning på sin hund. I synnerhet under vår och sommar när djuren har ungar. Mellan 1 mars och 20 augusti gäller extra stor uppsikt då hunden ska hållas i koppel.
Men hur försiktiga vi än är i skog och mark finns det djur och växter som går under. Sedan mitten av 1800-talet har fler än 200 arter försvunnit från Sverige. I nuläget är fem procent av beståndet så hotat att det löper risk att dö ut. Med andra ord bör vi vara ännu mer rädda om det som finns kvar.