Arbetet med att forma en ny svensk livsmedelsstrategi har gått in i den fas då Näringsdepartementets tjänstemän ska formulera ett skarpt förslag. Både Livs och arbetsgivarna i Li varnar för att industrin riskerar att glömmas bort och att det återigen blir jordbrukets frågor som hamnar i fokus. 

Livs förbundsordförande Hans-Olof Nilsson berättar att Näringsdepartementet i elfte timmen kallade Kommunal, som organiserar lantarbetarna i primärproduktionen, Livs samt Hotell- och restauranganställdas förbund till överläggningar om livsmedelsstrategin. Den 27 oktober träffade de också landsbygdsminister Sven-Erik Bucht.

– Fackföreningarna i livsmedelskedjan har ju tyvärr inte bjudits in till den nationella dialoggruppen för en ny livsmedelsstrategi men nu har vi i alla fall träffat ministern. Att bjuda in oss när man redan har börjat arbetet med att skriva propositionen  är ju något sent. Det känns lite som vi är bjudna med armbågen, men vi har i alla fall fört fram våra synpunkter, säger Hans-Olof Nilsson.

Han understryker att industrin måste stå i centrum i en ny svensk livsmedelsstrategi:

– Det är stor risk att det blir för mycket ”bonnafrågor” och att man glömmer bort industrins perspektiv. Det är i livsmedelsindustrin som jobb kan skapas. Det är också viktigt att göra upp med det eviga turistsnacket om mat som upplevelse och så där, det är inte nyckeln till att skaffa arbetstillfällen.

Livsmedelsföretagens vd Marie Söderqvist, som har inbjudits att delta i den nationella dialoggruppen, är måttligt imponerad:

– Jag sitter med i den nationella styrgruppen för en ny livsmedelsstrategi och kan ju säga så här: Det är en väldig blandning av olika särintressen som pratar för sin sak. Jag vet inte om Livs företrädare ska vara tacksamma för att de slipper lyssna på mycket av de irrelevanta diskussionerna. Ibland känns det som om alla som sitter med i styrgruppen är kidnappade som ett slags alibi i en gigantisk förankringsprocess. Det är så disparata inlägg, det är verkligen inget rationellt sätt att bedriva ett arbete på. Men samtidigt inser jag ju att vi och Livs har många gemensamma ståndpunkter i dessa frågor. Jag tycker det är på tiden att vi och Livs gör något gemensamt nu.

Hon bekräftar också bilden av att jordbrukets frågor får mest uppmärksamhet.

– Diskussionen om en ny livsmedelsstrategi ramlar hela tiden ner på olika jordbruksfrågor. Man diskuterar odling, inte industri. Det är väldigt märkligt, det är ju livsmedelsindustrin som köper upp allt som primärproduktionen tillverkar. Jag säger: ”Ut ur gödselstacken – in i laboratoriet!”. Det är livsmedelsindustrins framtid vi behöver diskutera.

Hon fortsätter:

– Livsmedelsstrategin skulle, rätt utformad, som en sammanhängande plan med konkreta och genomförbara åtgärder, kunna bli en katalysator för vår bransch.

• Vad skulle Livs ha kunnat bidra med om förbundet kommit med i processen?

– En fråga att lyfta fram är industrins kompetensförsörjning. Trots hög arbetslöshet bland livsmedelsarbetarna saknas det utbildade yrkesarbetare som till exempel styckare, slaktare, mejerister och bagare, säger Hans-Olof Nilsson.

Även Marie Söderqvist understryker utbildningsfrågorna.

– Att säkra kompetensförsörjningen till livsmedelsindustrin är avgörande för att den ska kunna bli den framtidsbransch den har potential för att bli. Företagen måste vara attraktiva arbetsplatser för unga talanger. Branschens attraktivitet bland unga måste öka, det kan till exempel ske genom att utveckla gymnasieskolans program för ökad anställningsbarhet i livsmedelsföretag, säger hon.

Vikten av en nationell exportsatsning är de båda också helt överens om:

– Samhället bör hjälpa livsmedelsindustrin med rejäla exportsatsningar. Det är ett nationellt ansvar, det är inte bara en fråga för företagen. Sverige måste stärka sin ställning. Danmark är ett bra exempel, danskarna har alltid legat längre fram än oss när det gäller livsmedelsindustrin och är mycket bättre än oss när det gäller att exportera, säger Hans-Olof Nilsson och fortsätter:

– Att Sverige fortfarande har så blygsam livsmedelsexport tror jag främst är en kvarleva från det reglerade jordbrukets tid då export bara var en marginell företeelse eftersom bönderna hade garantier om att kunna sälja sina produkter i Sverige.

Marie Söderqvist uttrycker saken så här:

– Den svenska marknaden är, framför allt för de större producenterna, relativt mättad och det gör det svårt att växa i volym hemma. Ett ökat exportfokus skulle minska producenternas beroende av den snäva kundkretsen på hemmamarknaden.

– Ett exempel: Exportvärdet av den svenska livsmedelsexporten till Frankrike är 83 kronor per capita. Om svenska leverantörer sålde för lika mycket till den kinesiska medelklassen, cirka 300 miljoner människor, som till de franska konsumenterna så skulle exporten till Kina växa från dagens 500 miljoner kronor till 25 miljarder kronor.

Vägen till ökad svensk export handlar om många olika saker, men båda är överens om att forskning och utveckling är en nyckelfråga:

– Svensk livsmedelsindustri behöver också en rejäl forskningssatsning. Forskning och innovation kring energieffektiv tillverkning, nya förpackningar, life science och hälsosamma livsmedel samt utvecklingen av råvaror genom till exempel växtförädling kan bidra till lösningar på många utmaningar och svarar på den kraftigt ökande konsumentefterfrågan som finns globalt på dessa produkter, säger Marie Söderqvist.

– En sak som samhället kan göra för att stärka livsmedelsindustrin och exporten är att tillföra ordentliga medel för forskning och utveckling, säger Hans-Olof Nilsson.

– En annan fråga som bör lyftas i arbetet med en svensk livsmedelsstrategi är koncentrationen i handelsledet, då tänker jag mest på Icas osunda dominans och den makt de får över livsmedelsindustrin, fortsätter han.

Önskelistan blir lång när Mål & Medel intervjuar arbetsgivarnas och fackets respektive ledare. Det är uppenbart att samsynen på branschfrågorna är relativt stor.

Här följer ytterligare ett axplock av synpunkter som de för fram:

– Trots att konsumenterna efterfrågar svenska livsmedel så ökar ändå importen. En sak man kan göra är att fokusera på tydlig ursprungsmärkning. Alla är överens om den skarpare lagstiftning för livsmedelsproduktionen som vi har i Sverige för miljöns och djurens skull, men vi har varit dåliga på att utnyttja detta kommersiellt, säger Hans-Olof Nilsson.

Han förespråkar också ett system med skattefinansierade kontroller från hälsovårdsmyndigheterna:

– Att slopa kontrollavgifterna inom livsmedelsproduktionen skulle vara ett sätt att skapa ökat utrymme för kompetensutveckling eller att sänka priserna.

Även Marie Söderqvist nämner livsmedelskontrollen som ett problem:

– Kontrollen varierar i kvalitet och utförande beroende på kommun och det riskerar att urholka trovärdigheten. Det är olyckligt då hög kvalitet och säkerhet är något som både svenska och utländska konsumenter och företag förknippar med svenska livsmedel. Kontrollen måste bli mer enhetlig och få en tydligare statlig styrning, säger hon.

Hans-Olof Nilsson nämner också traditionella fackliga perspektiv som han menar att Livs hade kunnat bidra med i livsmedelsdialogen.

– Man får inte glömma de stora problem med arbetsskador som vi har inom livsmedelsindustrin. Risken finns att dessa frågor inte tas upp. Det handlar bland annat om att industrin måste automatiseras mer så att de farligaste arbetsuppgifterna begränsas så mycket som möjligt. Det handlar också om att på allvar ta itu med halkskador och förslitningsskador.

– Snusfrågan är också viktig att lyfta. EU skulle rädda massor av människoliv om vi fick sälja svenskt snus i Europa. Forskningen är ganska glasklar, det är konstigt att det fortfarande går så trögt i denna fråga, avslutar Hans-Olof Nilsson.