En sprucken LO-samordning är inga goda nyheter. Det är nog alla medvetna om. Det är genom att hålla ihop som LO-facken kan nå resultat. Att det i slutänden var de två stora förbunden IF Metall och Kommunal samt GS som röstade nej gör inte saken bättre. Det är inte helt lätt att förstå hur de tänkte.

Det var LO:s representanskap som fattade det slutgiltiga beslutet om att avtalsrörelsen 2016 ska bedrivas som enskilda förbundsförhandlingar. LO:s avtalssekreterare, Torbjörn Johansson, var påtagligt skakad under mötet, när han berättade att förbunden inte kunnat komma överens om samordnade förhandlingar. Han sade att det inte var något lätt beslut, att ingen gjorde det lättsinnigt. Det var fruktansvärt tungt för alla.

Det som splittrat facken är olika syn på jämställda löner. Ändå är utgångspunkten för den solidariska lönepolitiken lika lön för lika arbete eller likvärdigt arbete, något som alla håller med om. Trots det har det varit svårt att göra något åt orättvisorna. Skillnaden i medellön mellan en industrianställd man respektive kvinna är 1 800 kronor bland arbetare och den har varit i stort sett oförändrad 2000-2014.

Den senaste partsgemensamma statistiken för 2014 visar att livsmedelsarbetarna tjänar dåligt oavsett om det handlar om män och kvinnor, medellönen ligger på 24 500 kronor i månaden. Det kan jämföras med arbetare inom det stora Teknikavtalet som har en medellön på 26 200 kronor.

Tjänstemännens löneförsprång är det inte så många som talar om, trots att det är en klassklyfta som växer sig allt större i varje avtalsrörelse. Det kan tjänstemännen tacka procentpåslaget för. Det gör att de varje gång får betydligt mer i plånboken än vad arbetarna får. Inom livsmedelsföretagen har tjänstemännen en medellön på 36 000 kronor. Inom teknikföretagen ligger den på 40 000 kronor. I tjänstemannagruppen är det också en betydligt större skillnad mellan man och kvinna. Den ligger på 5 900 kronor.

Det här måste också tas med i kommande avtalsrörelse. Det kan inte vara långsiktigt hållbart att låta klassklyftan växa i ett samhälle.

Det som också borde vägas in är hur jobben förändras. Inom livsmedelsindustrin är det idag allt färre som gör allt mer. Livsmedelsarbetarna har blivit mer mångkunniga. Bemanningen har nog aldrig varit mer slimmad än nu. Det finns inga marginaler. Dessutom ställer ny teknik krav på fortsatt lärande. Det handlar om kunskaper som arbetare tillskansar sig men inte får betalt för.

Från arbetsgivarhåll talas det trots detta om att lönerna måste hållas nere inom livsmedelsindustrin. Det är lite märkligt när livsmedels- och bageriarbetarna tjänar nästan sämst av alla industriarbetare, bara arbetare inom tvättindustrin har lägre medellöner, deras ligger på 22 200 kronor.

Livsmedelsföretagens vd, Marie Söderqvist, verkar ändå tycka att löneläget i Sverige är för högt och att detta är ett stort problem. I en artikel i SvD den 7 oktober nämner hon Läkerolfabrikens flytt till Slovakien som exempel. Men det är illa valt. Alla som jobbade på fabriken i Gävle vet att den lades ner trots att den gick med vinst. Nedläggningen var en följd av att det fanns ledig kapacitet i den slovakiska fabriken. Mål & Medel och lokalpressen skrev om det.

Det är väldigt sällsynt att livsmedelsindustri flyttas utomlands på grund av löneläget. Det är ofta helt andra orsaker. Det är företagsstrategiska beslut. Men som skrämselpropaganda har det ofta varit effektivt.