Jag kommer aldrig mer att kunna krama om min mamma. För min mamma gick bort strax innan jul. Vem var då min mamma? Ja, hon föddes 1934, i en annan tid, en annan värld. Hon började jobba som 16-åring på skofabrik och avslutade sin yrkesbana som vårdbiträde på ett äldreboende. Där emellan hade hon jobbat på Eiser’s Textilfabrik i Halmstad. Där var hon ordförande på klubben och åkte på LO-kongress som representant för Textilarbetareförbundet.
För detta liv i arbete så hade hon en pension på 12 000 i månaden. Men hon fick det att gå runt, hennes generation har ju en annan inställning till saker och ting. Dagens slit-och-släng-samhälle, eller ska jag kanske säga ”hann knappt använda sedan köp nyare modell”-samhället var för henne främmande.
Hon var en pigg 81-åring, bodde i hyresrätt, utan hemtjänst, körde bil själv. Betalade sina räkningar via postgiro, datorer var inget hon befattade sig med.

Sen i somras fick hon problem med sina fötter, hon fick svårt att gå. Men vi fixade rullator och kryckor och hennes privatläkare undersökte henne och skickade remiss till lasarettet. Tiden gick och efter några månader så skulle hon in på röntgen. Då visade det sig att hon fått åderförkalkning i höfterna, där av fotproblemen. På ena sidan var det fråga om en enkel operation, en så kallad ballongsprängning, den andra höften var mer komplicerad, där skulle de tvingas flytta en åder från någon annanstans för att ersätta den igenkorkade blodådern. Dessa operationer gick bra, jag talade med henne per telefon varje dag och hon var glad för hon hade inte längre ont i sina fötter, däremot så åt hon dåligt och hade ont i magen. Men tiden gick och så skulle hon bli utskriven. Men så blev det inte. Istället så blev hon akutopererad för inre blödningar. Även denna operation gick bra. Jag ringde till henne samma dag, men hon var för trött för att prata i telefon då. Samma kväll blir jag uppringd av en narkosläkare som berättar om både blodförgiftning och lunginflammation samt att hennes njurar hade slutat fungera.
Dagen efter körde jag ner till Halmstad. Jo jag överskred hastighetsgränsen, men ibland är det nödvändigt.
Jag hade ju hört om att det var mycket slangar och maskiner runt mamma så jag kände mig förberedd. Det var jag inte. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Jag, Roger Edblom, stor i käften som få, säger alltid emot när arbetsgivaren pratar dumheter. Jag grät när jag såg min mamma ligga där. Samtidigt måste man ju vara glad över att man bor i ett land som har valt att ha sjukvård för alla oavsett storleken på plånboken.

Läkaren jag fick tala med trodde inte att mamma skulle överleva tills nästa dags förmiddag. Men min mamma var en fighter. Hon levde hela nästa dag och en och en halv timme in på dagen efter det. Sedan dog hon. Under hela denna tid så satt jag och höll henne i handen och pratade med henne (med avbrott för mat & toa för mig och omvårdnad av personalen för mamma). Jag kysste henne på pannan och kysste hennes händer, dessa arbetarhänder som hela livet gjort allt för mig.
Hon var nedsövd det mesta av tiden, men hörseln är ju det sista som försvinner sägs det så jag pratade på om allt möjligt. Vid några tillfällen så vaknade hon och då passade jag på att titta henne i ögonen och säga orden ”jag älskar dig” till henne. Hon försökte tala men det är ju inte möjligt när man har respiratorslangar i halsen så jag fick tolka det hon försökte säga så gott jag kunde och när jag sa ”jag förstår vad du säger mamma, jag älskar dig också” så såg jag i hennes ögon att det var det som hon ville säga till mig.

Jag har tänkt mycket på de här. Först på mammas dödsbädd så sa jag till henne det självklara: att jag älskade henne. Nu betyder dessa ord mycket för mig och det är inget man slänger ur sig hur som helst tycker jag. Många använder ju de tre orden ganska ofta, ibland även utan att det är sant, men så fungerar inte jag.
Men nu vill jag att du som läst ända hit gör mig en tjänst. Åk hem till din mamma, din pappa eller båda, berätta för dem hur mycket du tycker om dem och ge dem varsin stor kram. Vänta inte med det, gör det NU!
Roger Edblom