Rapporteringen i medierna om krig och flykt och bombningar och människor som flyr och gränser och passkontroller framställer situationen oftast som rätt enkel. Det finns en ”ond” sida (exempelvis: Talibaner, IS eller Saddam Hussein) som genom terror och usel politik orsakar människor stort lidande. Och för att skydda och försvara dessa offer, dessa försvarslösa män, kvinnor och barn tvingas därför den ”goda” sidan att blanda sig in. De (läs: FN, USA, Frankrike, Storbritannien) har inget annat val än att bomba, övervaka och skicka in drönare för att mörda förövarna. Sällan går reportagen djupare in på de underliggande konflikterna, sällan pratas det om vilka ekonomiska intressen som kan ligga till grund för olika beslut om bombplan och missiler. Sällan pratas det om de offer som ”de goda” orsakat.
Efter att ha läst George Orwells (han som skrev 1984) nyutkomna essäbok Som jag behagar är jag benägen att tro att det är meningen att jag ska få en så utslätad och onyanserad bild av verkligheten. Det ligger kanske inte i maktens intresse att vi ska förstå.

Orwell var hela sitt skrivande liv skeptiskt inställd till makten. Han granskade och nagelfor vad som hände under och efter andra världskriget och såg samma totalitära tendenser i Storbritannien som i Sovjetunionen och i Nazityskland. Och drabbades av censur. Boken 1984 gav han ut på eget förlag eftersom ingen förläggare vågade utmana Downing Street 10. Han berättade om britternas flirtande med Hitler eftersom de hoppades att Tyskland skulle lösa problemet med vad den ryska revolutionen ställt till med för dem. I såväl London, Paris, Washington och Stockholm såg man lugnt på medan Hitler invaderade Österrike.
När Nazityskland sedan ville ha Tjeckoslovakien stängde Europa gränserna för dem som flydde. Orwell skriver avslöjande om hur motvilligt Storbritannien protesterade och hur det tvingades förklara krig när Tyskland sedan även intog Polen.
Men kriget gjorde det möjligt att öka övervakningen av de egna medborgarna. När arbetarna efter freden ville kompensera sig för alla försakelser och umbäranden och krävde höjda löner så blev det anledning till att låta övervakningen fortsätta. Fackföreningar och politiska partier blev potentiella faror för dem som ville skörda de frukter de vunnit i kriget. Orwell såg det, och protesterade. Han skrev artikel på artikel, han varnade för ”storebrors övervakning” och belönades med hån och utfrysning av etablissemanget.

I dag sparas och delas alla människors sms och telefonsamtal av världens olika säkerhetstjänster. Allt vi gör på internet spåras och kontrolleras i syfte att hitta ”terrorister”. Vi får veta att dessa inskränkningar och denna övervakning är ett nödvändigt pris att betala för att behålla ”vårt öppna och demokratiska samhälle”. Det är för att försvara oss som makten måste övervaka oss, och lägger man till, den som inget har att dölja behöver inte vara orolig. Argumenten som Säpo och CIA använder låter obehagligt lika dem som användes av Stasi i DDR. Eller KGB i Sovjetunionen. Men ändamålen helgar medlen, och något värre än terrorism finns inte. Terrorist kan den vara som befinner sig på ”fel” sida. Nelson Mandela ansågs fram till strax före sin frigivning vara en av världens farligaste terrorister…
Med ovan sagda har jag ingen annan baktanke än att säga att man hela tiden måste tänka själv. Nyheter och etablerade sanningar bör intas med en nypa salt. De ska inte slinka ner utan eftertanke, man bör hinna tänka efter och fundera på ifall det finns något annat sätt att se på saken.
Och så tror jag att det hjälper att hålla sig informerad, från alla möjliga håll.
Skönlitteratur inte att förglömma.