Det finns andra sätt att prata om flyktingar än som volymer och bördor. I diktsamlingen ”Om detta sjunger vi inte ensamma” skapar 29 röster ett mänskligare språk för krisen.
Debatten om flyktingar har tagit flera drastiska vändningar. Från talet om att öppna våra hjärtan gjorde i stället ord som systemkollaps hastigt entré i offentligheten. Flyktingström, tillfälliga uppehållstillstånd. Det gick fort, säger författaren Anna Jörgensdotter, som tillsammans med redaktören Charlotte Qvandt har tagit initiativ till en poesiantologi mot gränser. Efter att regeringen presenterade sitt åtgärdspaket skapade de snabbt ”Om detta sjunger vi inte ensamma”, där 28 poeter och en poesigrupp diktar om dagens kris.
– Det kändes viktigt att boken kom fort, som en direkt reaktion på vad som händer, säger Anna Jörgensdotter.

I kören av röster ingår bland andra Johannes Anyuru, Athena Farrokhzad, Bob Hansson, Jenny Wrangborg, Sara Abdollahi och Jila Mossaed. Frustrationen bland många av poeterna var stark, berättar Anna Jörgensdotter, och gensvaret stort.
– När vi tog kontakt tänkte vi på tröst och kamp. Men vi visste inte exakt vad vi skulle få in för material. Det är ett så frustrerat läge så dikterna är väldigt mörka men de erbjuder ett alternativt språk och ett alternativt synsätt, säger hon.
Perspektiven är många, på flykten, de nedbrända asylboendena, tillvaron i det nya landet Sverige.
Arazo Arif skriver: ”Jag fängslades under flykten till snöflingorna, i det land där riset ransonerades. I mina drömmar dog din mor med dig i magen. Jag uthärdade för att ta mig till ett land där jag ständigt tvingas förklara mig”.
Anna Jörgensdotter och Charlotte Qvandt skriver i sitt förord om kampen för människans värde. De frågar sig hur ord som frihet och trygghet plötsligt anses för stora: ”Hur kan de kännas som omöjliga krav att ställa? Mänskliga rättigheter.
 Barns trygghet.
 Och det som nästan inte går att uttala längre: Människors. Lika. Värde.”

– Det har generellt blivit en otäck normalisering av en människosyn som inte är acceptabel, säger Anna Jörgensdotter och nämner en artikel hon läste där det stod att polisen måste bli ”bättre på utvisningar”.
– Den berörde över huvud taget inte det faktum att det drabbar människor, säger hon indignerat.
– Vi blir alla skadade av det här. Mina barn är oroliga som de aldrig varit förut över hur folk behandlas. Det här angår alla, säger hon och hoppas att poesin ska kunna vara någon form av motkraft.
– Vi sjunger inte om det här ensamma, vi gör det tillsammans. Och det finns saker vi kan göra. Det här kanske kan leda till ett medvetandegörande och att vi vågar tänka och känna och inte bara sluta oss i vår egen bubbla.