– Något viktigt har gått förlorat i vårt sätt att prata om jämställdhet. Vi jämför arbetarklassens kvinnor med arbetarklassens män. Och vi blundar för löneskillnaderna mellan medelklasskvinnor och arbetarkvinnor, säger Soheyla Yazdanpanah, forskare och lektor i genusvetenskap vid Södertörns högskola.

När jag googlat på facklig feminism har jag stött på Soheyla Yazdanpanahs namn. Hon har som forskare gjort sig känd för att peka på den växande klassklyftan mellan arbetarklasskvinnor och medelklasskvinnor.
Jag får tag på henne på mobilen och vi bestämmer att ses på ett lunchseminarium som Union to Union håller och som hon gärna vill gå på. Det handlar om situationen för kvinnor som arbetar som busskonduktörer i Indien och som ofta utsätts för sexuella övergrepp och andra former av våld. Sheela Naikwade, från det indiska facket MSTKS, har bjudits in för att berätta om det jobb som görs för att förbättra arbetsvillkoren.
Det är många som kommit för att lyssna. Jag slår mig ner bredvid Soheyla Yazdanpanah som sitter långt fram. Jag märker att hon då och då under seminariet blir upprörd.

Det visar sig, när vi talas vid efteråt, att det inte bara är situationen för de indiska kvinnorna som hon reagerat så starkt på. Nej, det är hur vi svenskar förhåller oss till det som utspelar sig i en annan del av världen. Hon skulle önskat ett mer jämlikt bemötande.
– Det här mötet kunde ha gett möjlighet till dialog, ett utbyte av kvinnors erfarenheter av våld i arbetslivet i Sverige och i Indien.
Hon hade gärna sett att vi delat med oss av de problem som vi har när det gäller våld mot kvinnor i Sverige. En ganska färsk LO-rapport visar att var femte kvinna utsätts för sexuella trakasserier på jobbet.
– Men när en kvinna ställer en fråga till den kvinnliga aktivisten låter det som att kvinnan är väldigt förvånad över att kvinnor blir utsatta för våld eller sexuella trakasserier i arbetslivet, som om vi inte vet att problemet också finns i Sverige.
Under seminariet upplevde hon att några av frågeställarna skapade ett stort avstånd mellan oss och de utsatta kvinnorna i Indien.
– Tyvärr sker det hela tiden att människor genom sitt bemötande skapar avstånd, att de markerar att den andra är så olik dem, säger hon och fortsätter:
– Människor är mer intresserade av varifrån jag kommer, och vad min kropp representerar, än av vad jag har för kunskaper. Jag får representera invandrare och måste berätta om det i stället för vad jag forskar om. Det är hela tiden så. Och det var just det som jag upplevde i dag.
Hon har doktorerat i ekonomisk historia på Stockholms universitet, skrev sin avhandling om lågavlönade ensamstående mödrars försörjning i Sverige. Nu ingår hon i en grupp av forskare som tittat närmare på ojämlikhet i arbete och ekonomi.
– Nu håller vi på och skriver om våra forskningsresultat. Under året kommer det ett antal artiklar och eventuellt blir det även en bok.
Det är inte lätt för henne att hinna med att skriva då hon undervisar på heltid.
– Skriva får jag göra på helger och sena kvällar.
Hon berättar att hon har varit engagerad i dessa frågor hela sitt vuxna liv, långt innan hon kom till Sverige.
– Jag var aktiv i kvinnorörelsen i Iran. Det var på grund av detta engagemang som jag var tvungen att lämna landet. Hur jag hamnade i Sverige är en lång historia.
Nu har hon varit här i 20 år. Under dessa år så har hon sökt svar på frågor som hon burit länge på. Det har inte bara handlat om kön utan även om ojämlikhet. Hon har i sin forskning kunnat visa på hur arbetarkvinnorna är de stora förlorarna. Deras arbetsbelastning har ökat och deras arbetsvillkor har försämrats. Samtidigt har jämställdhetsdebatten mer och mer kommit att handla om ekonomiskt starka gruppers intressen, de prioriteringar som gjorts har varit till medelklasskvinnornas fördel.

Soheyla Yazdanpanah konstaterar att hon genom sin bakgrund haft möjlighet att stå lite utanför och betrakta den svenska feministiska rörelsen samtidigt som hon också varit en del av den.
– Jag har lagt märke till att det finns grupper av kvinnor vars röster inte hörs i ”jämställdhetsdebatten”. Det här har jag funderat mycket över sedan jag kom till Sverige. Jag har både talat och skrivit om det.
Hon är inte alls nöjd med att man talar om kön som att det innebär samma sak för alla. Det som hon saknar handlar om en feminism som bygger på ett jämlikhetstänkande. Nu har de resursstarka kvinnorna ordnat det för sig i sin vardag genom att till exempel köpa hushållsnäratjänster.
– De kan köpa sig fria från en del saker som gör dem ”jämställda” med männen. Hit hör hushållsarbete, vård och omsorg av barn eller äldre föräldrar. Det kan inte arbetarkvinnor, säger hon och fortsätter:
– Jag menar att vi därför behöver formulera en feministisk politik utifrån hur verkligheten ser ut. En feminism som grundar sig på ett jämlikhetstänkande där man utgår från att det finns andra maktordningar.
Hon nämner rutavdraget som borgerliga politiker kallat för en jämställdhetsreform och att den kanske är det för över- och medelklasskvinnor som kan köpa arbetarklasskvinnors tjänster. Men för arbetarklasskvinnan är det snarare är en ojämlikhetsreform.
Hon skulle vilja att detta blev synligt och debatterades mer än vad det gör i dag.
– Som det fungerar idag så drar medelklassens kvinnor nytta av att arbetarklassens kvinnor lever på ett visst sätt.
Hon frågar sig också vad det spelar för roll för arbetarkvinnor om den kvinnliga representationen blir bättre i bolagsstyrelserna. Hur påverkar det deras vardag? Blir den verkligen bättre?

Hon tror att alla skulle tjäna på om vi började tala om jämlikhet i stället för jämställdhet. Där målet inte är att kvinnor i varje samhällsklass och social grupp når männen i samma grupp. Målet borde i själva verket vara ett jämlikt samhälle.
Hon har undersökt hur invandrarkvinnors arbetsliv sett ut, från de nordiska invandrarna under andra världskriget till de chilenska flyktingarna och dagens invandrare.
– Efter andra världskriget, fram till mitten av 1980-talet, jobbade många utrikesfödda kvinnor heltid medan svenska kvinnor jobbade deltid. Dessutom jobbade utrikesfödda, i större utsträckning än svenska kvinnor, i industrin.
Hon fann också att invandrarkvinnorna varit lågavlönade men när hon tittade på deras pension var den ändå ganska hög för att de hade jobbat så mycket. Det här var resultat som förvånade henne, det stämde inte alls med den rådande bilden av invandrarkvinnor som passiva, förtryckta hemmafruar.
– Det är många som inte känner till detta. Jag använder det i min undervisning. Det väcker ofta starka känslor bland studenter som känner igen sina mödrars situation.
Vi kommer in på debatten som pågår just nu där de borgerliga partierna förordar sänkta lägstalöner för att skapa fler jobb. Hon skakar på huvudet och suckar djupt:
– De som har låga löner behöver få högre löner för att klyftorna ska minska, inte tvärtom. Löneskillnaderna har aldrig varit så stora som de är nu. Att det skulle behövas större klyftor för att stimulera ekonomin är nonsens. Det är en farlig utveckling för hela samhället.