”Det finns landskap i Sverige som är oskildrade i litteraturen och därmed i djupare mening saknar självbild… Litteraturens frånvaro är en svårare brist än människorna själv vet om. Först när konstnärliga skildringar föreligger blir ett landskap synligt för urinnevånarna.”
Det är Helmer Grundström, inte jag, som formulerat dessa kloka ord. Men jag använde citatet på försättsbladet av min roman Drömfab-riken. Jag tror nämligen som han att den som aldrig uppmärksammas, den som lever sitt liv helt osynlig för den offentliga världen, den har inte så lätt att värdesätta sig själv. Grundström tänkte på osynliggjort fattigfolk i Lappland på trettio-, fyrtio- och femtio-talet. Jag tänkte på arbetarna innanför fabriksmurarna, på åttio-, nittio- och tvåtusentalet. Och samtidigt som det blivit ännu mer sant genom mediers allt snävare rapportering på grund av minskade redaktioner och nedlagda tidningar så har sociala medier lagt till en dimension. På Facebook och Twitter kan man få bekräftelse för vad man tycker och tänker, ensam med en digital skärm kan man inbilla sig att man är en del av något större, ifall man skrapar ihop tillräckligt många gillatryck.

Frågan är hur djupt detta seende når. Skapar det självförtroende i vardagen? Ger det ryggradskraft när man sitter mittemot chefen för att förhandla om sin lön?
Tillåt mig tvivla. Bekräftelsen finns bara i stunden, i det korta nuet när skärmen blippar till, i morgon har de flesta glömt både vad som skrevs och hur många likes det genererade. För att behålla hög status måste man fortsätta jaga, fortsätta sitta framför skärmen utanför verkligheten.
För att på ett mer bestående sätt känna och förstå sitt egenvärde behövs mer. Det behövs kärlek. Äkta sådan. Som går att ta på. Från omgivningen, familj, vänner och arbetskamrater. Men det behövs också en förståelse av vad sammanhang man lever i. Och för att få det behövs perspektiv.
Den italienska författaren Elena Ferrante beskriver den här processen av varseblivande i sin roman Min fantastiska väninna. Den handlar om två flickor, skomakarens och vaktmästarens döttrar, i efterkrigstidens Neapel. De är båda duktiga i skolan, ivriga att lära sig. Men bara den ena tillåts fortsätta, den andra kämpar emot med näbbar och klor men fastnar ändå i det traditionella, det könsuppdelade. Boken är den första i en serie på tre, här berättas om flickorna fram till Lilas bröllop. Då är de sexton år.
Förutom att vara en kvinnoskildring, så är det en berättelse om klass. Trots att Neapel ligger vid havet och sedan slutet av 1800-talet varit en välbesökt turiststad har flickorna fortfarande vid tolv års ålder aldrig sett havet. När den ena, sommaren då hon fyllt fjorton blivit solbränd på sitt sommarjobb på en badort, kallas hon ”neger” och pikas av alla bleka som inte lämnat kvarteret. Och när Elena, av sin lärare, uppmanas att fortsätta till gymnasiet vet varken hon eller hennes väninna Lila vad det är. Inte heller föräldrarna vet. De har knappt gått i skolan alls. Studierna uppenbarar klyftan mellan flickorna, men inte förrän på Lilas bröllop förstår Elena hur hennes kunskaper fjärmat henne från alla hon känner. Vilsenheten gör henne osäker och rädd, något som varje klassresenär världen över känner igen sig i. Och som så många svenska arbetarförfattare beskrivit. Men det som är verkligt intressant är hur flickorna speglar sig i varandra, söker bekräftelse i varandra.

Ferrantes berättelse gör det så tydligt: det räcker inte med kunskap i sig för att göra en människa stark, det behövs mer.
Det var när jag läst klart jag återigen kom att tänka på Helmer Grundström. Jag tror att Elena Ferrante genom sin roman hjälper sig själv och andra förortsinnevånare att få syn på sig själva. Det är stort, och det är kärleksfullt.